tynne

Idag har det gått två veckor sedan vi målade om väggen i köket och jag har vant mig vid dess nya utseende och stämningen som skapats. Är fortfarande lika nöjd och tycker att köket blev trivsammare och lugnare. Men något slår mig när jag nu stiger in i det: förändringskicken är borta. Den där känslan av ”wow!” som uppstod efter målningen, men nu efterhand klingat av för att med ens vara borta – köket har blivit köket igen. Inte det nya, sköna, förbättrade köket, utan kort och gott köket. Det är helt i sin ordning, tycker jag, gott så. Men i samband med att jag noterar detta uppstår frågor: Är det här anledningen till att så många människor tycks vara besatta av den ständiga förändringens demon, särskilt om de har ekonomi att backa upp de ständiga förändringarna (renoveringar, resor, inköp av allt mellan himmel och jord) med; att så snart kicken släppt så önskar de en ny och kan, utan att blinka, få för sig att fixa något som är helt funktionellt och kanske inte ens slitet? Att det där omtalade nyhetens behag har dem i sitt grepp så till den grad att de helt glömmer bort den vilsamma trygghet som kan finnas i det som är gammalt och vant, måhända nött, skavt och skevt, men oändligt generöst i sitt givande av hemtrevnad och hållbarhet?

I grund och botten är det väl jakten på den där wow!-upplevelsen som driver all konsumtion, annan än den basala, det är knappast något nytt. Skapandet av behov är hela grejen med reklam och femtusen olika magasin om allt från klädmode till torp och gårdar. Givetvis är det så. Vi ska lockas att konsumera, vilja det mer än något annat. Men när jag nu får syn på det här upplösandet av förändringskicken i mig själv är det som om mina perspektiv på konsumtion djupnar genom att en känslopolett faller ner, det blir med ens glasklart hur begäret efter förändring av alla slag kan utvecklas till ett fullskaligt missbruk, ett slags knark, som kan avleda oss från det ”gamla tråkiga” vi är vana vid, det vi vardagligt förhåller oss till, även om detta inte är varken gammalt eller tråkigt. Och häri ligger kanske ett av konsumismens (och kapitalismens) centrala dilemman. Den är en missbrukskultur så internaliserad i oss att den är praktiskt taget den enda kultur vi har. Återvinning och second hand löser tyvärr inte det problemet, utan har istället blivit en del av det. Folk vallfärdar till Myrorna på samma sätt som de vallfärdar till IKEA, eller dyrare ställen för rikingarna, och att så mycket kan säljas på andrahandsmarknader har fått många att känna att de kan konsumera ännu mer, både nytt och gammalt. (Det betyder inte att jag är emot second hand, tycker absolut att det finns en viktig plats för det och besöker själv gärna loppisar och återbruksbutiker, föredrar alltid att saker och ting tas omhand och används så länge och mycket som det bara är möjligt.) Jakten på kicken, på att få känna det där ruset som förändringen ger, vilken typ av förändring det än handlar om, är nog djupt mänsklig och alla förtjänar att få känna förändringskicken då och då. Att något blir nytt och fint, annorlunda än förut. Men det skulle väl gå utan att beroenden uppstår och eskalerar?

I förrgår presenterade Oxfam sin årsrapport om det ekonomiska läget i världen. För varje år som går blir obalanserna, orättvisorna, orättfärdigheten i det som pågår, globalt och lokalt, bara värre. Det är så deprimerande att en vill göra som Leonardo Di Caprios Ghetto-Pat/Bob i One Battle After Another, spränga något i luften. Gärna iklädd hans rutiga nattrock, tänker jag, för den ser ut att vara av flanell, mjuk och bekväm. (Jag har alltid varit svag för flanell, skulle gärna bära det i alla sammanhang.) Inte för att det skulle hjälpa, men för att sorgen och ursinnet över sakernas tillstånd är närmast övermäktiga.

Jag sitter i köket och tittar på den milt gammalrosa väggen med de inramade roliga vykorten, gjorda av Miro Elgeholm, som jag hängde upp igen efter att färgen torkat. Detaljer, detaljer. Tycker om den här väggen, den varma känsla den ger. Har fäst mig vid den här atmosfären nu, skulle sakna den mycket om den försvann.