tynne

Under perioder i mitt liv har jag ägnat mig åt att ställa människors horoskop och att göra tarotläggningar på förfrågan. Nu är det, med enstaka undantag, länge sedan sist. Inte för att jag inte skulle kunna, men för att min energi och mitt intresse för det mystika istället har kanaliserats in i mina studier av islamsk mystik, det som i väst ofta kallas sufism. Och jag har faktiskt en kortlek som heter The Sufi Tarot, som jag någon gång då och då plockar fram bara för min egen skull, drar ett kort ur för att få nya infallsvinklar på hur jag ska förhålla mig i den ena eller andra situationen.

Efter en vecka fylld av mardrömmar, nedstämdhet och oro (vad skulle en annars kunna känna under det rådande världsläget) tar jag fram kortleken, blandar den och drar ett kort för vägledning. Det som kommer upp är Stora Arkanans nr 9, Eremiten (eller Dervishen som den kallas i min lek). En tydlig fingervisning om vikten av meditation, kontemplation, stillhet, tystnad och dhikr. Bägaresset kommer också upp; ett öppet hjärta, flöde, kärlekens källa. Tillsammans är korten ett klart besked om var jag behöver lägga mitt fokus. Det känns bra, rätt.

På söndagen åker jag hem till min vän A för att lämna texten jag granskat till honom. Vi tillbringar eftermiddagen i hans kök och pratar och skrattar och dricker te och kaffe med nybakade kakor och bröd. Vi hinner också med att gå en promenad och titta på vargspår som han upptäckt på morgonen; tydliga är de i snön, respektingivande, en skön påminnelse om det vilda i en värld där det vilda är hotat och vansinnet härjar. En värld som brinner och faller sönder. En värld i vilken vi känner oss förtvivlade och ursinniga över våld och orättvisor, men i vilken vi ändå förundras över allt det goda syret i luften vi har lyckan att få andas, vid en sjö i Bergslagen denna januaridag. En värld i vilken vi viker oss dubbla av skratt över receptkort under rubriken Kvällsgott utan pretentioner ur A:s kompletta samling Mästerkocken i en plastlåda från 1970-talet. (Min mamma hade en likadan, som tyvärr försvann i någon flytt innan jag hann ta vara på den, och jag blir överlycklig när jag ser A:s som är i perfekt skick. Minns så väl hur det med regelbundenhet kom kort med posten, att fylla på i lådan med.) Det är inte eremitiskt precis, men precis vad jag behöver. Eremit ska jag nog hinna vara, det med. Att ha dragit kortet är en god anledning till att återupprätta en mer noggrann andlig praktik än den svajiga jag har. Disciplin är grejen. Ramar. Något jag lätt faller ur när ångest och tungsinne kommer över mig.

A och jag gör upp lite planer. Inget avancerat, bara små saker vi vill göra. Oron känns med ens mer hanterbar. Människan, tänker jag, är inte främst människans varg, som ordspråket säger, människan är människans sarg. Ett skyddsplank att ta tag och hålla i när det gungar.