tynne

I nättres drömde jag att du
hade lämnat mig
och av alla mina ständiga mardrömmar
var detta den värsta

Mardrömmarna. Varje natt drömmer jag mardrömmar men i nättres var det värre än vanligt. Sådär riktigt illa, så att jag när jag vaknar känner att det är för svårt att leva.
Ovanpå det ska jag köra Lindesberg t o r, 15 mil, i dimma och megaslask. För det har kommit snö, massor av snö, som nu håller på att förvandlas till tung modd och motvilja i det nollgradiga eländet till dagstemperatur. Förmodligen bara för att frysa på igen framåt kvällen. Det enda jag vill är att gråta och ge upp. Nervsystemet är en bungyjumpande ekorre på speed. Ett vrålhål av ångest och trassel. Hur gör en för att klara det här, hur gör en för att orka? Jag skulle ha haft ett videomöte med den där snälle psykologen idag, för första gången på en månad, men meddelanden i telefonen säger att han är sjuk. Sedan, den 1 februari, ska han gå på föräldraledigt, det har han sagt, så även denna kontakt lär väl rinna ut i sanden, sorgligt nog.

I Linde ska jag, av oklar anledning, röntga levern. Det hela började med att jag för ett år sedan fick åka dit akut p g a svåra magsmärtor. Men eftersom det var en söndag och ingen fanns på röntgenavdelningen då, så skickades jag hem efter några timmar. Uppmanades att kontakta min vårdcentral om det inte gick över.
Jag har haft stora problem med magen under hela mitt liv, men det här var en ny typ av värk.
Sammanfattningsvis försökte jag upprepade gånger under hela förra året få hjälp på vårdcentralen; blev t o m utkastad av en stolle till läkare för att jag stod på mig och tyckte att han borde sända en remiss till lämpligt ställe.Till sist, sent i november, fick jag ändå träffa en rar människa som ändå tyckte att det hela behövde undersökas närmare. Trist nog lyssnade han uppenbart inte när jag sa att jag redan är opererad för gallsten, så det kan det inte vara. Innan jul fick jag en tid för screening av… gallan. Håhåjaja. Vårdcentralen konstaterade därefter att den undersökningen inte visat något och gav mig en ny remiss som blev till en ny tid, den här, för undersökning av levern. Detta trots att jag varje gång jag varit i kontakt med dem påpekat att den svåraste värken sitter på ett annat ställe, kring mjälten kanske? Jag känner mig ganska nere och trött på alltsammans, men tänker att jag kanhända till sist kan få någon att lyssna, om jag härdar ut och inte avbokar, eftersom jag då är rädd att falla ur systemet och förlora kontakten med remissinstansen vårdcentralen igen.
På vår vårdcentral finns ingen fast läkare, förutom en som kommer någon dag varannan vecka, och det är nästintill omöjligt att få en tid där. Sådan kan vård på landsbygden vara. Eller ovård. Brist på. På gränsen till van-. Vanvård på landsbygden. Eller snarare av den. Och så ser det nog ut lite varstans utanför storstäderna. Långt ifrån alla de där påstådda politiska ambitionerna om likvärdig vård för alla. Det är bara hittepå. I Hällefors vet vi det. Det är övertydligt.

I väntrummet på röntgenavdelningen på lasarettet i Linde går teven för fullt. Eftersom jag vet det sedan tidigare så har jag inte brytt mig om att ta med boken jag stannade till i Nora och lånade, Ian McEwans nyutkomna Vad vi kan veta. I Nora svängde jag också förbi en loppis, vilket var ett litet äventyr i snösliret. Hittade några teskedar (något som stod på listan över sådant vi behöver hemma, M och jag) och en vackert blå glaskanin som det stod Eneryda glasbruk på och som jag omedelbart blev kär i. Har ett par små glasfåglar i samma färg, som får mig att tänka på författaren Elsie Johansson. (Om en månad är det ett år sedan hon dog.)

Jag sitter i väntrummets långa gråa soffa och lyssnar till en filmrecensent som pratar om konstfilmer. Dricker en halvliter vatten på order. När jag småningom kallas in till undersökningen blir det rätt så spännande ändå, maskinen är ny och jag känner mig litegrann som en astronaut, inbillar jag mig.
Allt går väl och ganska fort. Sedan är det sju och en halv mil tillbaka hem igen, vilket tar tid att köra i mörkret och halkan. Men jag kommer iallafall hem. Tack och lov. Tänder stearinljusen i köket, kokar te, hittar en plats åt den fina blå glaskaninen.
Känner mig lite lugnare, lite lättare till sinnes. Hoppas, hoppas kunna sova ostört inatt.