tynne

Det är måndag, minus tio och snön ligger bedårande vacker över samhället, har bäddat in oss alla i sin förföriska, vita mjukhet; det går snabbt för kylan att leta sig in om en inte är uppmärksam. Jag borstar fram bilen, den välskötta Toyota Corolla av 2005 års modell som jag strax före nyår fick lyckan att överta efter min moster, och beger mig till mitt vindsrum: platsen som är som att kliva in i mitt huvud. Ateljé, arbetsrum, gästrum och rum för vila. Säkerhetsventil för en ickeneurotypisk person som annars bor med sin man i en etta på knappt fyrtio kvadratmeter utan förvaringsutrymmen. Det känns så nästan ofattbart lyxigt att ha detta vindsrum till mitt förfogande. En plats jag själv rår över och där varje bok, vart föremål, finns just där jag har placerat det. En plats som är helt tyst till dess jag beslutar mig för att lyssna på något. En plats där jag kan skriva, läsa, måla, pussla och pyssla. Hänga upp mina ljusslingor och foton, dricka te, sova om jag behöver. Jag kallar den Wiggan (efter gatunamnet; ettan jag delar med min man kallar vi Fimpan, efter namnet på gatan som den ligger på). Älskar den platsen.

Min vän A, som är översättare, har givit mig i uppdrag att läsa en roman han översatt och komma med synpunkter och eventuella förslag på ändringar. Detta är dagens uppgift, att lusläsa uppmärksamt. Jag har redan kommit en bra bit på väg. Det är så roligt! Inte själva texten, den är sorglig, berättarjaget är så trasigt, men läsandet. Det går så lätt. Som alltid när jag har med ord att göra känns livet meningsfullt och strålande, som en kvillrande, sprudlande bäck flyter arbetet på. Ord, ord, ord, jag badar i dem, låter dem skölja över och genom mig, de gör mig fri och glad. Jag kan inte tänka mig ett roligare arbete än detta, att hålla på med ord. Det gäller såväl andras som mina egna.

Samtidigt blir jag lite orolig. Vem är jag att sitta här och ha synpunkter på någon annans sätt att skriva? Är det inte lite förmätet av mig att tycka att författaren borde ha gjort på något annat sätt med sådant som tempusformer på vissa ställen eller rubriksättning? Men jag stirrar obehaget i vitögat och fortsätter, för det är en sådan njutning att få hålla på med text. Hålla på och hållas. Rätta till småfel, komma med förslag på alternativa ordval, skriva kommentarer om var läsningen hakar upp sig och varför. Älskar det också.

Ofta har jag tänkt att om ett förlag (eller vemsomhelst) hade velat anställa mig för språkgranskning av och idéer kring text – något slags lektörs- och/eller redaktörsarbete – så hade jag varit i ett paradis på jorden rent kapacitetsmässigt. Det är klart att stress och oro säkert hade uppstått i olika situationer i det sammanhanget också, precis som i alla andra sammanhang i mitt liv (jag har inga illusioner om att jag plötsligt skulle bli fri från kämpigheter i mitt sätt att fungera) men å, vad härligt det skulle vara med alla orden! För tillsammans med dem kan jag flyga, jag är snabb som vinden, upplever mig själv annorlunda, som varande i mitt rätta element.

När jag tar en paus för att skriva den här lilla kärleksförklaringen till ord vill jag bara öppna balkongdörren, kliva ut i den halvmeter snö som ligger där och ropa över hustaken: ”Bokstäver, ord och meningar, ni är poesi för mig, ni blir poesi för mig, ni är mina simdynor och livräddare, min livsluft och livslust!”

I minnet flyttas jag tillbaka till det första av mina barndomshem som jag själv kan komma ihåg, en ljus och trevlig villa söder om Visby, i vilken jag satt vid köksbordet med ett Bamse-bokstavshäfte. Jag var fyra år gammal och hade bestämt mig för att lära mig skriva och läsa. Det gjorde jag genom att titta på och rita av de magiska tecknen – bokstäverna – som stod alfabetsuppradade på insidan av häftets pärmar. Det var spännande och njutningsfullt. På något märkligt vis fanns grammatik och stavning medskickat i mig från början. Jag bara visste, kunde. Bokstäverna och orden, skrivspråket, var mina vänner från första stund. Precis som alla typer av mönster är mina vänner, faller på plats utan att jag behöver lägga ner särskild möda. Det är ett slags inre seende, antar jag, en förmåga, som jag är glad och tacksam över.

Tack, bokstäver! Tack, ord! Och tack A, som givit mig i uppdrag att ha roligt hela dagen.