tynne

Ur den dystopiska mardröm i vilken vi nu lever
rasar mörkret fram som en orkan
stiger bombröken, barngråten, sorgevågen
mot en himmel svart av förintade drömmars sot

Är detta undergången?

Genom larmet, en kämpande fågel
ett ögonblicks bärande fågelsång
sedan tystnad

Finns hoppet? Är det ännu inte försent?

Vi balanserar på knivens egg, avgrundens rand, linjen tunn mellan liv och död
och vi är förlorade, vi är de förlorade
Världen och drömmen om världen
går under med oss

Ändå, vi måste göra allt vi kan
verkligen allt vi kan
genom att hålla varandra, stötta varandra, vända oss
till kraften, inom utom, lågan den brinnande
mellan oss, gemenskapens Vi
strålande, ivrigt glödande, hungrigt

Nu skakar det eviga mörkret oss
Nu slukar det eviga mörkret oss
Nu faller vi handlöst in i det

Men hur lång är evigheten?

Vi har inget annat val än att låta oss förloras i den, upplösas,
bli till frön igen
frön som gror
De visste inte att vi är frön
frön som gror
och vi har inget annat val än att överlämna
också detta
Ingenting mer finns att offra, vi har redan förlorat
Allt
det dyrbaraste: värdigheten

Förtroendet att förvalta det ovärderliga
hålls som gisslan av exploatörerna
de omåttligt giriga vars högmod förtär oss alla
I den dystopiska mardrömmen är det demonerna som styr
sedan helvetets portar slagits upp på vid gavel

Det enda vi kan göra nu är det vi alltid gör
små handlingar av medmänsklighet och generositet, solidaritet
Att fatta varandras händer, hålla dem
vad som än väller in, drabbar oss
utan att släppa taget och med full
Närvaro