tynne

Ljuset i januari, det är något så sällsamt och hoppfullt med det. Vintern är vinter, men ändå annorlunda, en gnutta vår ryms här, ett löfte om att den ska komma (som en viskning bara, en tunn skälvning, men ändå).
Med det nya året kom massor av snö. Som om vintern slutligen bestämde sig för att förära oss ett besök och kraftfull slängde upp alla portar in i världen, vräkte sig in för att avkräva oss tillbörlig respekt.
Kan en annat än älska och frukta vintern? Påminnelsen om vår litenhet. Däri vikten av solidaritet och medkännande. Värme. Vi är alla i detta tillsammans. Att det finns de som fryser och hungrar i denna kyla, denna massiva utsatthet, är en skam. Det var inte för en värld fylld av våld och orättfärdighet, som vi nu ser omkring oss, som vi skapades.
I januari blir det alltid så extra tydligt, tycker jag, hur mycket vi behöver varandra. Ingen klarar sig ute länge i en massa minusgrader och virvlande snö. Och jag vill så gärna ta den här känslan av hopp, som januariljuset kommer med, och föreställa mig att i år ska bli ett bättre år. Ett år av befrielse från kapitalistiskt och kolonialt förtryck, befrielse från imperialism och krig, från allt det som krossar våra hjärtan (om vi har ögonen och öronen öppna och är engagerade nog).
Jag vill så gärna ta just den känslan av hopp och innerligt tro på allt det, på verklig trygghet och frihet för alla (för frihet förutsätter trygghet), men just nu känns det svårt. Kampen fortgår. Liksom överlämnandet.