tynne

Den 7 januari för nio år sedan fanns en fortsättning. Såhär:

Fyra koltrastar bland äppelträden. Ljuset. Allt det tunga vita. Fallandet.

Och jag tänker att det är något med det här kortfattade och ordknappa som egentligen är vad jag mest av allt vill åt med mitt skrivande. Ju färre ord desto bättre. Skala av och bort.

Det är något att fundera över. Igen. Hur hittar en de klaraste, mest genomlysta orden. De som nästan inte är, men ändå förmår vidröra Mysteriet, knappa in på allt det en verkligen vill förmedla?

🐦

I förrgår fick jag ett meddelande sänt till mig, från vännen S, som en gång i tiden gick sommarkursen i ekofilosofi som P och jag höll i Älvsjöhyttan.

Hon skrev:

Det var så otroligt fint. Och det påminde mig om hur världen blir till, hur trådarna i väven löper.

Från och med nu kommer blåtimmen att påminna mig om S tillbaka. Skymningen ska hålla oss båda och länka oss samman.