tynne

En sak som har förvånat och gjort mig nedstämd i veckan är det obegripliga skyll-dig-själv-tänket och den missunnsamhet som emellanåt (alldeles för ofta, men jag väljer generellt bort hatare till förmån för mina rosafärgade glasögon med små inbyggda hjärtan) sticker upp sitt fula tryne i alla tänkbara sammanhang.

På en fejansida som tar upp lokala händelser och sådant som rör orten ser jag att en äldre dam har skrivit om hur hon, en tidig vardagsmorgon nyligen, har fått parkeringsböter för att ha parkerat på en av ett antal handikapplatser intill en affär nere vid torget. Av foton att döma var hon ensam ute på den platsen med bil denna morgon, och det skriver hon också, så gatan är tom bortsett från just hennes parkerade bil. Förmodligen har hon inte riktigt förstått att läsa av skylten rätt, hon har nog helt enkelt inte begripit att hon ställt sig på en plats som kräver ett tillstånd som hon inte har eftersom ett sådant förutsätter läkarbesök. (Något som faktiskt är ganska svårt att få till här på vår underbemannade och eftersatta vårdcentral.) Nu är hon begripligt nog ledsen över att, såhär alldeles före jul, behöva lägga åttahundra på en parkeringsbot.

Inlägget är kanske inte det mest välformulerade, men det är lätt att uppfatta sorgen och frustrationen över det som hänt. Och åttahundra kronor är mycket pengar, kanske hela julklappsbudgeten. Men i kommentarerna som görs på inlägget är tonen hård och emellanåt nedlåtande. Hon får, tycker de som svarar, skylla sig själv. Det är ju bara att läsa på skyltarna och regler är regler och till för att följas och så vidare. Det är nedslående att se. Och jag undrar, vad hände med förnuft och rimlighet? Om en gammal kvinna parkerar på en folktom gata klockan åtta en tisdagsmorgon, i en by stor som en byxficka, för att göra ett ärende och ingen annan som kanske bättre hade behövt platsen kommer till skada, var det då verkligen nödvändigt att lappa henne? Lagar och regler bör väl finnas till för att, så långt det är möjligt, skapa rättvisa och goda förutsättningar i vårt sociala samspel, inte för att vid varje tänkbart tillfälle straffa människor för att de har ”gjort fel”. Det är så mycket med den mentaliteten som stör mig. Men så är det väl som så många aktivister genom tiderna påpekat, lagar och regler säger egentligen ingenting om moral och anständighet. En hel massa förkastliga saker har varit och är lagliga, och en hel massa vettiga och omtänksamma saker är det inte. Se bara på utvecklingen i Storbritannien t ex, där det i dagsläget är helt okej att offentligt gå ut med ett textat plakat där det står att du är för folkmord, ingenting kommer att hända. Om du däremot står eller sitter på en offentlig plats med ett plakat där det står att du är emot folkmord och för ett fritt Palestina, då blir du arresterad och bortforslad av polis.

Den där hårdheten i kommentarerna, skyll-dig-själv-attityden, gör mig ledsen. Vad är det med folk? Många av dem som skriver är nog inte alltid så laglydiga själva heller förresten. De som hårdast fördömer andra brukar inte nödvändigtvis vara det. Det räcker att snegla på regeringen i två sekunder så ser en det, redan i ögonvrån.

Och apropå helt ovettiga saker så har jag idag, lördag, varit i Filipstad på en manifestation för dess Ungdomens Hus. En superbra och superviktig verksamhet som kommunledningen för ett par veckor sedan bestämde sig för att bara stänga ner med omedelbar verkan och på obestämd tid. Det är så jävla dumt att en får andnöd. Det svamlades från ansvarigas håll om ”risken för rekrytering till gäng” och annat bort-i-stoll hittepå. Som om inte välfungerande verksamheter för barn och unga är det som på riktigt behövs för att hålla dem borta från nätet, där eventuell rekrytering främst sker, och istället ge dem meningsfulla grejer att göra i sällskap med varandra och engagerade vuxna. Som om inte de lokala sammanhangen, initiativen och gemenskaperna är det som skapar trygghet för människor.

En kan nästan tro att de som är ansvariga för sådana beslut är rädda för socialt engagemang, solidaritet och organisering. Att de är rädda för att människor ska vilja saker som kräver att ansvariga tar itu med orättvisor, växande klyftor och den illa behandlingen av grupper som har svårt att göra sina röster hörda (barn och unga, gamla, sjuka, fattiga…). Att de tycker att detta, att människor kommer samman, trivs och gör trevliga saker ihop, som att spela musik eller teater, är ett hot mot dem, mot makten.