tynne

År 2012, när den stora striden om Ojnare stod och vi lyckades hejda avverkningen av skogen och förhindra brottet (i dubbel bemärkelse) från att hända, kände jag så starkt att allt, allt är möjligt genom aktivism. Nu, tretton år senare och under livestreamade folkmord och jordmord, känner jag – trots allt – fortfarande så, men samtidigt en enorm trötthet och frustration. Emellanåt också uppgivenhet, men det är en känsla jag betraktar som en lyx (eller det kanske är fel ord, som en utsvävning snarare, en onödighet) i sammanhanget, eftersom att ge upp inför våld och vanvett aldrig kan vara alternativet så länge en andas.

Efter ett besök på lasarettet i Linde stannar jag till i Nora för att äta lite frukost på Jennys bageri och köpa ett fruktbröd. Jag passar på att gå en sväng också, hälsa på en skock änder på strandpromenaden och kolla in en loppis.
Det är fint i Nora, idylliskt och småstadscharmigt, och denna decemberdag känns (märkligt och oroande nog, för om några dagar är det ju ändå jul) som vilken småkylig oktoberdag som helst. En bit utanför Nora tätort, bortom Gyttorp på vägen hem mot Hällefors, ligger byn Nor. Den är nu hotad av förödelse då Mark- och miljödomstolen igår gav tillstånd till byggandet av en sprängämnesfabrik där. Det får mig förstås att associera till Ojnare. Och även i och omkring Nor engagerar sig människor för sin plats och dess framtid. Kanske blir det till att stå där framför någon monstermaskin framöver, för att hindra den från att härja och stövla. Jag önskar mig ork till det, om det blir aktuellt. Mindre magont och mer ork, det önskar jag mig.
All I want for Christmas o s v. Frihet, fred och rättvisa överallt och för alla. Inklusive träd, vattendrag, ekorrar och alla andra.

Jag tänker på all den kolonisering och exploatering som pågår både nära och långt borta (geografiskt sett) och på att krig och förstörelse är big business och att det finns en massa gubbjävlar som tjänar storkovan på dem.
Känner mig när allt kommer omkring rejält uppgiven ändå. Hur mycket jag än tycker att det är en känsla som jag inte får ge efter för. Men. Acceptans. Just här och nu, säger jag till mig själv, ger jag mig tillåtelse att känna uppgivenhet och att vara djupt och innerligt ledsen över världens tillstånd.
Parallellt med detta känner jag tacksamhet över en hel massa saker. En av dem är att jag fick stanna till hos min käre vän A i Stadra, sitta i hans hemtrevliga kök och äta hans goda karelska svampsoppa, lyssna till rolig musik och ta en promenad tillsammans med honom vid sjön Grecken.
Och när jag kommer hem har Tecknaruppropets nya Palestinabok kommit med posten, som en påminnelse om att tillsammans är kraft, tillsammans är solidaritet, tillsammans är möjligheten till förändring.