tynne

För första gången under december månad letar sig några solstrålar in genom det massiva grå. Och jag är på plats för att bevittna det.

En sådan gåva! En sådan lycka att få se molnen skingras för att släppa igenom ljuset, om så än bara för en liten stund!

På morgonen pratade jag med psykologen D över video. Det var ett jättefint samtal om skådespeleri i sociala sammanhang, om impulsiva handlingar som ett sätt att hantera outhärdlig ångest, om sorg och upplevelsen av att vara fullkomligt överväldigad och förtvivlad, om känslan av att vara utanför allt, inklusive den egna kroppen, om skuld och skam och kraven på att inte ligga andra till last, om när alla proppar i proppskåpet ryker (ja, faktiskt hela proppskåpet exploderar) och om all den tid som behövs för att lägga alla de pussel som världen består av, så att en kan begripa vad som pågår.

D frågade mig vilket pris jag betalat för mina sociala strategier. Jag svarade att jag måste få fundera på det. Att det är högt, det priset, men att jag behöver titta närmare på exakt vad det består i. Vi får återkomma till det efter nyår. Då ska vi också prata mer om sorgen. Vilket betyder, tänker jag, att vi ska prata om ett hav, en hel svindlande, svallande ocean. Under ytan.