tynne

En vän sänder ett foto på ett gäng små ugglor som hon har virkat efter ett mönster hon hittat på nätet. Jag skriver tillbaka och berömmer hennes skicklighet. De små ugglorna är verkligen jättefina och att pyssla små saker är en stor konst. Hon svarar att hon inte är bra på att hitta på själv, utan helst vill ha något ”att härma”, alltså beskrivningar att följa. Jag i min tur skriver tillbaka att för mig är det tvärtom, jag kan inte följa beskrivningar, mönster eller recept, utan hittar på själv, ofrånkomligt. Det spelar ingen roll att min avsikt må vara att följa instruktioner, någon stans på vägen och förr eller senare (i nio fall av tio förr) kommer projektet att avvika från mönstret och sväva ut i sin egen kreativa rymd. Intressant nog blir det också alltid fel när jag följer instruktioner, vilket inte gör situation lättare. Hur jag än gör blir resultatet, oavsett om det gäller en grytlapp, en maträtt eller att skruva ihop själva spisen, något åtminstone delvis annorlunda och annat än det som instruktionen visade.
Jag funderar lite över detta. Människor är olika, absolut. Det vet vi alla. Och kanske har t ex jag, en sådan som aldrig kunnat virka ugglor efter beskrivning hur många böcker med virkmönster jag än kånkat hem från biblioteket, alldeles för mycket och för länge försökt följa andras (företrädesvis välmenade) instruktioner. Att inte klara det har fått mig att känna mig misslyckad.
Som om jag hela tiden spelat på deras planhalva och varit helt kass.
Men mitt lag är inte där, det är på en annan planhalva – eller ingen alls. Det lämnade planen och gick ut i skogen istället. Gjorde något helt annat. Tog sina virknålar och sitt garn och virkade något mönsterlöst. Sådär som jag alltid har hamnat i att göra.
Det är inte första gången jag tänker på det här förstås, men bilderna som kommer upp är lite nya och annorlunda, och plötsligt känns det bättre att vara en obotlig frivirkare. Jag ska jobba på det. Frivirkning som befrielse. Acceptans.

För en kan väl virka ugglor, eller vadsomhelst, också utan mönster, även om de förmodligen blir tämligen originella och kanske lite sneda. Som frivirkaren själv, förmodar jag.

PS. Hittade några gamla julkulor och pyntade lite på Wigelievägen. Det blev fint när mörkret föll.