tynne

Psykologen D visade sig vara en otroligt rar person, som berättade att han var en nygift friluftsmänniska, pappa till två små flickor och kom från Örebro. Dessutom var en platta, Bodensia, av allra käraste Matti hans favoritskiva. Det gjorde mig varm i hjärtat och jag blev så glad över att D var ung, trettio, och därmed ganska nyutbildad och uppdaterad i huvudet, till skillnad från alla gamla gubbar en träffat, som vad de än säger har varit fast i Freud, insnöade i patriarkalt tänkande och med noll koll på ickeneurotypiskhet (särskilt hos kvinnor) och alla dess uttryck, hur ivrigt de än – från sina höga hästar – bedyrat motsatsen. Usch.
Det blev ett fint möte och nu ska vi ses på länk en gång i veckan fram till i februari, då han går på pappaledighet i ett halvår. Bra.
En av de saker vi pratade om var prestation och känslor av otillräcklighet. D föreslog att jag kanske behöver träna på att misslyckas och jag svarade att kanske det. Men nu har jag funderat över det och känner att nej, jag behöver inte träna på det, för jag misslyckas hela tiden. Det är liksom det enda jag gör, upplever jag. Iallafall med det som känns viktigt. Skrivandet. Och att uttrycka mig kreativt och relevant på alla möjliga sätt. Det är som om jag aldrig når ut och fram, aldrig på riktigt lyckas hitta orden jag söker, och blir utmattad och förtvivlad under resans gång. Måste dra mig undan, försvinna, dra något gammalt över mig. Det är som om mina melodier alltid är av ett annat slag, skeva och i otakt. Kroppen gör inte heller som jag vill, den protesterar hela tiden, också i den blir det snett och vint och klumpigt. Motoriken kokar ihop av trötthet, värken kommer.
Behovet av ramar krockar med rastlösheten och impulsiviteten. Kaos. Konflikt. Frustration över att inte förstå mig på världen men ändå vilja djupt in i den, bort från känslan av främlingskap och ständig oro.
”Du verkar ha kämpat väldigt hårt och mycket”, sa D.
”Ja”, sa jag, ”hela tiden”.
Jag måste ta upp det här med att misslyckas när vi hörs nästa vecka. Att det blev felformulerat, det där.
Hursomhelst har jag fått en läxa; att titta på hur jag gör i sociala situationer, hur jag tar mig an olika sammanhang med andra människor inblandade. Det som ofta kallas ”maskering” fastän det är ett knepigt begrepp eftersom strategier för att ta sig fram socialt inte nödvändigtvis är en mask som döljer något mer ”äkta”, men däremot ofta upprepar mönster som kräver mycket energi och gör en trött och vilsen. Eller så funderar jag över det iallafall.
Ja. Det här med vilsenheten… Här finns något, jag anar det, att allt möjligt jag håller på med är en flykt från det obekväma i att jag ständigt känner mig vilsen och borttappad. Eller tappad bakom en vagn kanske, fylld av sådant jag inte kan hantera utan att gå sönder.