tynne

Sedan jag var väldigt ung, omkring femton och började gymnasiet, har jag uttalat hävdat att vi skulle kunna leva i ett samhälle så annorlunda utformat, så mycket skönare, så mycket vänligare, så mycket mer i fas med kroppens, naturens och årstidernas rytmer. När jag var sexton och gick andra gymnasieåret tog jag hjälp av Tage Danielsson och tapetserade skolans anslagstavlor med en av hans texter som jag hittat i någon tidskrift hemma och låtit kopiera upp. Nu minns jag inte mer om den texten än att den talade till mitt hjärta om medmänsklighet och solidaritet, jag vet inte vad den hette, men den var ganska lång. Jag kontaktade Arbetsmiljöverket angående vår undermåliga skolmiljö i den förvuxna skokartong utan syretillförsel i Visby, i vilken ett alldeles för stort antal elever hölls instängda och undervisades – ofta i klassrum utan fönster då de var tänkta som materialförråd – som på den tiden kallades Säveskolan. Mitt argument var att inga vuxna (förutom de lärare som fanns där, jag undrar hur de stod ut) skulle ha tvingats arbeta under så usla arbetsmiljöförhållanden. Det blev ett litet rabalder med rektorn, helt kort, men ingenting förändrades under tiden jag gick på skolan, förutom att min ångest och det magsår jag fick första terminen drev mig att allt oftare lämna byggnaden under pågående skoldag, för att istället vandra omkring vid havet eller i Botaniska trädgården, eller för att på eftermiddagarna sitta på Konditori Siesta, ensam eller i sällskap med R, H, M eller några andra vänner.

Det är som om någonting i mig alltid, så länge jag kan minnas, har revolterat mot den rådande ordningen. Varför måste vuxna iväg och jobba så mycket? Varför kan vi inte bara hänga hemma tillsammans och lyssna på musik? Varför kan jag inte bara få vara ifred och måla? Varför måste skolan börja klockan åtta på morgonen och hålla på hela dagen, fem dagar i veckan, när den skulle kunna börja klockan elva och sluta klockan två ett par tre dagar i veckan istället? Varför måste det tillverkas nya grejer hela tiden, vi har ju redan massor av saker? Varför kan vi inte bara sitta vid en eld och peta i den med pinnar, läsa våra favoritböcker, titta på fåglar, ligga mjukt i de varma rutor som bildas på golven när solen lyser in? Varför finns det fattiga människor när andra är rika och kan dela med sig? Varför, varför, varför? Sådana var mina ständigt närvarande frågor under uppväxten.

När jag var fjorton gick jag med i Amnesty och i NSMPD (Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök). Det var före digitaliseringen, så jag skrev pappersbrev till regeringsrepresentanter i andra delar av världen för att be dem släppa människor som satt fängslade. Jag engagerade mig för Palestina och tänkte mycket på regnskogen och på sådant jag sett i drömmar; översvämningar, människor och djur på flykt. Allting i mig ropade som det alltid gjort: Vi skulle kunna ha det så annorlunda, så mycket bättre än såhär.

Precis som Paul Kingsnorth har jag tänkt mycket på det som han i sin senaste bok benämner Maskinen. Jag har tänkt på det som industrialisering och institutionalisering av våra kroppar och sinnen, våra tankar, vårt sätt att se på världen och hur den är beskaffad, tänkt på det som slaveri och alienation. Och aldrig någonsin har jag givit upp tron på att förändring är möjlig. För allt skulle verkligen kunna vara annorlunda än det är. Alla våra samhällssystem skulle kunna förändras, bytas ut och bli mjukare, roligare.

Kanske är det därför jag nu läser Against the Machine för andra gången på några veckor. För att den sätter ord på så mycket av det också jag hållits med livet igenom. Kingsnorth är sedan ett antal år tillbaka ortodox kristen, det spelar in i hans skrivande. Det är inte jag, men jag delar hans uppfattning om att vi lider av en djup andlig kris, inga -ismer kommer att lösa våra problem, det är en medvetandets och hjärtats revolution som krävs. För mig har världen och allt i den alltid varit besjälat, mystiken är mitt hem, min kraftkälla. Sedan några år tillbaka hämtar jag min andliga näring främst ur mystik Islam, men hittar inspiration också på andra håll. Och jag vet inte, men kanske ligger det något avgörande i detta, i den livslånga upplevelsen av att allting är besjälat och levande, kan samtalas med, har en egen röst och en delaktighet som aldrig kan upphöra. Varje träd och räv och moln och mosse är del av helheten, ett-heten, den allomfattande kärleksfulla omsorgen. Varje djur och människa. Det är min övertygelse och levda erfarenhet. Vår potential att leva i samklang och närvaro är oändlig. Maskinen, såväl utanför som inuti, alienerar oss, men i varje stund har vi, om vi bara tar vara på den, möjligheten att bygga en helt annan värld.