tynne

Det har kommit en kallelse med posten, någon på något som heter Autismcentrum i Örebro har skickat mig ett brev i vilket jag erbjuds samtal med en psykolog en morgon i mitten av december. Jag kan inte påminna mig att jag bett om en tid, men kanske gjorde jag någon gång det. Vårdens kvarnar mal långsamt och kanske har de nu, efter ett okänt antal år, hittat mitt namn i något patientregister.

Hursomhelst blir jag lite glad. De bästa mötena är de oväntade, är min erfarenhet, så jag vill absolut ge den namngivne psykologen en chans. Tänk om jag skulle kunna börja med t ex att beskriva den här känslan och upplevelsen:

Kanske finns det ingen plats för mig i den här världen. Hela tiden misslyckas jag med allt. Eller kanske inte misslyckas, men det är som om ingenting jag gör eller kan eller känner passar in, som om jag inte passar in. Det verkar inte finnas någonting jag kan göra åt det och det är som om jag står och knackar och knackar på varenda dörr utan att någonsin bli insläppt längre än eventuellt till hallen. Jag är och förblir en främling, en som inte är välkommen in, en vars förmågor och sätt att vara alltid och i alla sammanhang tycks överflödiga, ointressanta och onödiga i den tid och det samhälle vi lever. Det finns helt enkelt inget utrymme, ingen efterfrågan på det jag skulle kunna erbjuda, eller jag har i alla fall inte upplevt det över tid; så snart något som liknat en möjlig väg glimmat till och blivit synlig i djupen av den förvirrande malströmmen, så har den sedan försvunnit igen. Under perioder har jag närmat mig att vara en del av olika sammanhang, av ett syfte, men därefter har allt blivit främmande och mörkt på nytt och jag har förts vidare med strömmen, utan tillstånd att stiga iland. Jag är en ofrivillig nomad, eller kanske ett upprotat lärkträd, eller en tårpil, nedstoppad i en asfaltplan i ett kvarter av betong. Människor går förbi, säger att det är trevligt ändå med ett träd, och med småfåglarna som sjunger bland grenarna, men någon verklig funktion fyller det ju inte, det där trädet. Dessutom verkar det för underligt spretigt och lättangripet, även om det har överlevt många hårda vintrar och flyttar.

Nu är det vinter igen, en hårdnande vinter, som kommer med en kyla och ensamhet som känns outhärdlig. Allt det kalla, frusna som ligger framför mig har börjat äta sig in. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, livet är helt enkelt för svårt att leva trots all sin skimrande mystika skönhet.

Vi får se. Det beror väl på hurdan han är den där psykologen. Vilken stämning som råder på det där autismcentrumet. Men jag skulle vilja prata om det här med känslan av utsatthet – av att vara satt ut i en värld som ständigt gör för ont, hela tiden upplevs hotfull och omöjlig att hantera. En värld i vilken jag oavbrutet söker och längtar efter trygghet och sådant som bär, håller mig, stöttar, men gång på gång upplever mig övergiven.

Om jag förbereder ett sådant prat så kanske det kan bli av. Jag hoppas det, även om jag inte har några verkliga förhoppningar på att det ska leda någonstans. Fast det är väl ändå bra att formulera saker som dessa, föreställer jag mig. Inte minst inför sig själv.