tynne

En av dem jag beundrar mest här i världen är min mamma. Jag vet ingen som varit så sjuk på så många olika sätt under så lång tid, men som ändå lever – och gång på gång hittar viljan att leva. Ingen som haft så många år av svåra smärtor; som har gått igenom så många komplicerade operationer, åtminstone ett 30-tal, under vilka brutna ben (porslinsskelett kallas det, en typ av benskörhet som gjort att bl a båda hennes höftben har gått rakt av flera gånger) och trasiga kroppsdelar har skruvats ihop och bytts ut; som har fått hela ena benet amputerat; som förlorat en njure i cancer; som haft hjärnblödning, ett tiotal blodförgiftningar och som inte kan röra mer av kroppen än sina helt förvridna händer och sina underarmar; och som dessutom har problem med synen.
Trots allt detta och mer därtill är hon fortfarande engagerad i världen, i människorna, i miljö- och rättvisefrågor, i livet självt.
I fyrtio år har hon varit svårt sjuk, men hennes hjärta är starkt och hon är helt klar i huvudet.
Naturligt nog har min mammas sjukdomar och allt som följt med dem haft avgörande inflytande på mitt och min familjs liv, på flera olika sätt. Det finns så mycket sorg, så många tankar och känslor, men här och nu är det jag mest av allt känner, utöver kärleken till min mamma, en enorm beundran och vördnad inför hennes outtröttliga kamp. Det är mirakulöst, tänker jag, hur hon gång på gång har kommit igen, tagit sig upp ur smärtans och förtvivlans avgrunder, vänt blicken utåt, mot världen, mot andra människor och olika företeelser.
En gång i tiden var hon en skicklig handarbete, som stickade klädesplagg så jämna och fina att alla trodde de var köpes. Som vävde och sydde och bakade de godaste kanelbullar jag ätit i hela mitt liv.
Det är årtionden sedan hon kunde göra sådana saker, och sedan min pappa flyttade till demensboendet han nu bor på sedan ett antal år tillbaka, så är det bara hemtjänsten och den som då och då kommer på besök som lagar till något i ugnen i min mammas kök eller viker ihop yllefiltarna hon vävde och hänger dem över stolsryggar eller sänggavlar.
Vi flyttade många gånger under min uppväxt och lägenheten i Visby där min mamma bor har aldrig varit mitt hem, men det är hennes och hon trivs där.
Min mamma älskar havet, hon älskar blommor och fina kläder och allt som är vackert. Hon har ett verkligt öga för skönhet.
När hon var 32 år gammal dog hennes egen mamma, som hon också älskade och som var hennes (och mitt) stora stöd. Då blev hon mycket sjuk, min mamma. Fick lungsot, vilket var väldigt udda på 1970-talet, och blev inlagd på sjukhus ganska länge.
Hon hann sedan vara allvarligt sjuk flera gånger under de tio år som följde innan hon blev ännu sjukare i den aggressiva reumatiska sjukdom som har lett fram till den situation hon befinner sig i idag.
Min mamma är en ofattbart ömsint och kärleksfull människa. Ju äldre jag blir desto tydligare ser jag det och förundras över det. Jag vet att hon emellanåt känner att livet varit hårt mot henne, behandlat henne orättvist, men hur skulle hon kunna klandras för det? Hennes bördor har varit, och är, minst sagt tunga att bära. I årtionden har hon levt i en kropp som, iallafall för mig, mest av allt liknar ett fängelse. Ändå har hon humor kvar! Glädje och nyfikenhet jämte sorg och ilska.
Vad som kan kallas ett sjuhelsikes jädraranamma har hon. En urkraft som är helt fantastisk. Idag har hon fått komma hem efter sin senaste operation, en slang i magen.
Viveca heter hon. Min mamma. Och jag älskar henne.