tynne

Efterhand har jag förstått att sådant som ätstörningar och tvångstankar (ocd) aldrig egentligen går över. Att en periodvis kan må bättre och, inte minst, mer effektivt dölja dem, men att så snart något triggar dem så smackar de till igen. Yttrar sig på ett eller annat sätt. Det finns ”metoder” men de handlar nog främst om maskering faktiskt. Om att, både inför en själv och andra, få det att se ut som om tvångstankarna upphört och på så sätt, eventuellt, klara sig lite bättre i vardagen när en positiv respons uppstår (i omgivningen och därigenom i en själv) på att en lyckats hantera något som tidigare upplevdes alldeles ohanterligt.
Jag säger inte att skälen och orsakerna bakom tvångstankarna inte kan läkas. Det kan de kanske. Jag vet inte. Det jag säger är att det inte är min egen personliga upplevelse och erfarenhet att de på riktigt gör det.

På senare tid har jag funderat mycket över hur tvångstankarna och något sådant som en växande svårighet att äta sammanhänger med sorg över världsläget; de pågående folkmorden, de vinande högervindarna, de växande klyftorna, allt detta öppna och dolda våld som i olika grad begås i det kapitalistiska, imperialistiska, koloniala världsomfattande systemet, såväl geografiskt sett längre bort som alldeles inpå knuten, inpå vardagslivet. Kanske är tvångstankarna, äcklet och motviljan kroppens sätt att reagera på orättvisorna och våldets vedervärdighet?

Allt är under skinnet, allt tynger, för allt, allt, allt hänger samman.

Det går inte en dag utan att jag känner avgrunden i kroppen, i varje andetag. Är detta konsekvensen av att vara hudlös, av att inte kunna stänga omvärlden ute, utan istället hela tiden uppleva det som om en befinner sig i en mardröm?

Vi som skulle kunna ha det så bra här på jorden. Alla tillsammans.

Emellanåt får jag rådet att ”stänga av” och ”vända mig bort”, men för mig finns inget sådant alternativ. Världen kommer åt mig, ständigt och oavbrutet, oavsett om jag stänger ögon och öron eller ej. Jag kan inte förklara varför det är så, alltid har varit så, men det är ett faktum. Kanske hänger det samman med något som en läkare skulle kalla ”hjärnskador i en prematurhjärna” eller något i den stilen, fast på fackspråk. Någon avvikelse som lett till en förhöjd känslighet i den radar som uppfångar omvärldens signaler. Eller kan det härledas till något i nervsystemet som i sin tur är kopplat till hudens ofullgångna utveckling och därmed bristande skydd? Hur ska en riktigt kunna veta? Kroppen är en makalös organism med förmågor vi kanhända anar bara en bråkdel av. Tillvaron är ett hav, ett sammanhängande helt där allt påverkar allt annat, elektriskt, med impulser, ett oändligt pulserande nätverk av mysterium.

En tanke jag har är att tvångstankarna är ett individens förtvivlade försök att bringa ordning i alltsammans. Att det bästa jag kan göra är att så uppmärksamt som möjligt notera dem och sedan lämna över dem i bön, eftersom jag ändå är övertygad om att Gud (eller vilket otillräckligt begrepp en nu än väljer) är ren kärlek, skönhet och nåd, utan motsatser. Det är ett kontinuerligt arbete.

Ekvationen är väl egentligen enkel, när oron ökar, ökar också tvångstankarna. Spelar ingen roll om det är oro nära eller långt borta, för oro känner inga gränser och reser utan pass. Finns den så finns den och då drabbar den oss.