tynne

I nättres, efter att jag fått veta att en av de mest godhjärtade och begåvade människor jag någonsin mött har lämnat den här världen, drömde jag om Ojnare.
Vi var där i Ojnareskogen på nytt, R och alla vi andra. I solidaritet med skogen, med livet, med varandra. Och musiken strömmade som en våg av kärlek genom den.

Vissa människor lämnar ett helt ofattbart tomrum efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka på det där talesättet jag ofta hörde de vuxna upprepa när jag var barn, efter min mormors bortgång: ”Den gudarna älskar dör ung.” Från latinet, så det var väl något som romarna sa. Men varför ”gudarna” skulle ta de snällaste och bästa kunde iallafall inte jag begripa.
Nu kan jag fundera över varför någon så varm och vänlig som R måste gå, varför världen måste berövas hans unika och enastående gåva, hans ljus, redan innan han hunnit fylla femtio. Det är en gåta och ett mysterium och jag vet att någon som t ex jag själv, som vimsar omkring här och är allmänt halvkass på att klara av ens det, inte kan komma i närheten av att begripa det, men det känns så sorgligt och tomt.

Må R vila i frid och skönhet. Må ljuset och melodierna omsluta honom.
Må Guds allomfattande nåd och kärlek omfamna och varsamt hålla honom och alla andra vars tomrum vi, den stund vi ännu är här, lämnas att fylla med goda minnen. Med omtanke, omsorg och mod.
Låt oss minnas vår dödlighet och låt oss stå upp för det som är viktigt och sant. Alltid.