tynne

Förra helgen talade vi om våra favoritregissörer, min yngste son och jag. Hans favorit är Christopher Nolan, min är Wes Anderson. Han uppmanade mig att se Tenet, en av ett par Nolan-filmer jag ännu inte sett, så jag gjorde det igårkväll.
Filmen behandlar tiden och möjligheten att röra sig bakåt i den, från framtid tillbaka till nutid. På actionvis förstås. Den var inte lika mäktig som Inception, som jag gillar så mycket att jag sett den fem gånger, men väldigt spännande och bitvis tänkvärd ändå.

När jag vaknade i morse, utan tvärångest och fylld av tacksamhet över alla livets gåvor (familj och vänner, vår mysiga lilla etta, mitt kreativa rum, hösten, ljusslingor, fötter att stå på och gå med, kaffe och knäckebröd i skafferiet, pelargoner, syn och hörsel, ja, allt, allt, stort som smått) berättade jag för M, min man, om filmen och frågorna i den kring hur tiden fungerar. Han lyssnade och sa:
”Såhär ser jag på det. Nutiden och det vi tänker på som framtid, ja, de liv vi lever i den här dimensionen, är egentligen uppskjuten dåtid. I det större gudomliga perspektivet har allt det vi upplever, allt som (ur ett mänskligt perspektiv) har varit, är och kommer att vara, redan hänt. Allt är redan skapat. Allt detta är Skapelsen, Guds skapelse. Det vi kallar Tiden är ett rum, den dimension, där allt detta utspelar sig. Framtiden börjar när vi lämnar den här dimensionen, när vi dör. Och det vi benämner Den yttersta dagen är slutet på den här dimensionen och även på vår upplevda framtid efter döden. Då förflyttas vi till den yttersta dimensionen, det eviga livet, som är presens. Evig presens. Evigt nu. Evigheten.”

Vi har pratat om detta förut, gör det då och då, men idag är det som om M:s perspektiv kastar en ny stråle av ljus över det muslimska förståelserummet. I linje med sådant jag läst, känt och anat i all den islamska/sufiska litteratur och praktik jag fördjupat mig i. En våg av värme och glädje rullar in över mig. Kärlek och nåd, tänker jag. Oändlig ömsint omsorg.
Vi talar om den fria viljans plats och begränsningar, om intention.
”Vi vet inte alltid”, säger M. ”En människas intention kan vara välvillig, även om vi inte uppfattar det så. Bara Gud vet vad som finns i den människans hjärta. Det är mellan Gud och Hans/Hennes tjänare.”

Sedan går jag till affären. Den lilla världen känns så rymlig idag, luften kall men skön att andas. Torget ligger i stort sett tomt, ett äldre par och en pappa med sin dotter är på väg in på Pekås samtidigt som jag. Därinne har julpynt och stjärngossestrutar redan åkt fram.
Idag är det Alla helgons dag. Min son och jag har planerat att ta en promenad till kyrkogården i skymningen. Även om vi inte har några förmödrar och förfäder på den här platsen så känns det fint att göra det. I gammal keltisk tradition sägs att slöjan mellan världarna nu, runt All Hallow’s Eve (31 oktober), Samhain, är som tunnast. Vi tänder våra små ljus och hedrar dem som gick före oss. Finns helt nära i osynligheten.