tynne

En sak som gör det svårt att leva med stark ångest (förutom ångesten själv) är att en inte nödvändigtvis vet när den ska smälla till och göra tillvaron outhärdlig för en. Så känner iallafall jag, att den plötsligt och utan förvarning kan gå från vardagligt lågintensiv till helt överjävlig, utan att jag kunnat förutse det. Och detta är väl i och för sig ett av ångestens karaktärsdrag, att den är opålitlig och irrationell och alltid står och lurpassar på en bakom varje hörn, redo att kasta sig över en och sätta tänderna i en.
Ångesten är en vampyr. Den suger all kraft och livslust ur en. Emellanåt känns det bara så förbannat orättvist att behöva vara dess värddjur, en hyresvärd med en oönskad inneboende som aldrig flyttar ut.

Jag har levt med oro och ångest hela mitt liv, med största sannolikhet beroende på att jag föddes tolv veckor för tidigt, med en inte färdigutvecklad hjärna (m fl organ) vid en tidpunkt då detta gav en ca tio-procentig chans till överlevnad och ingen inom kuvösvården på svenska neonatalavdelningar visste någonting om anknytning (eller iallafall inte praktiserade eventuell kunskap, utan istället förlitade sig helt på teknologi; barnet skulle ligga ensamt i kuvösen, utan hölje eller skydd, med en sond i näsan och bundna händer och ”inte störas”). När jag var i elvaårsåldern förvärrades min oro och mina livslånga mag- och tarmproblem och blev till en ångest som slukade praktiskt taget all min livsglädje under många år, samtidigt som den drev mig i alla möjliga självdestruktiva riktningar.
Märkligt nog lärde jag mig maskera den, på samma sätt som jag sedan tidigare lärt mig maskera personlighetsdrag av det slag som idag benämns autistiska och hypersensitiva. Jag tvingade mig själv till saker jag egentligen inte orkade eller klarade, på både gott och ont. För ibland klarar en ändå sådant en inte tror sig om, men en går också sönder och kollapsar och nästan dör.
Jag är så ledsen för allt möjligt jag gjorde och inte gjorde, för att jag ställde till det för andra människor som jag älskar och bryr mig om, och jag önskar så mycket att jag hade fått hjälp och stöd.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag vilja att det blev helt annorlunda. Det finns förstås en hel massa saker jag är glad och tacksam över, ja, jag är glad och tacksam för allt jag fått, för livet självt, men jag önskar att jag som person hade gjort och varit en annan. Det är sanningen, jag önskar att jag inte hade varit jag på det sätt som jag är.
Nog förstår jag att jag behöver acceptera och vara icke-dömande mot mig själv, men det går riktigt dåligt. En av mina söner brukar skämtsamt säga att ”alla är vi sämst på vårt eget lilla vis”. Vi brukar skratta åt det, för det är roligt, men många är de dagar då jag verkligen – på riktigt – känner mig som den sämsta människan i värden. Inte när det kommer till värderingar eller förmågor, men när det kommer till att leva ett ordnat, välfungerande och ”normalt” liv. Ett liv som inte periodvis helt varit, och fortfarande väldigt ofta är, drivet av en överväldigande ångest.

Det finns knappast någon metod – varken konstruktiv eller destruktiv – för att hantera ångesten som jag inte har provat. Jag tål inte mediciner eller andra droger, inte ens alkohol i små mängder tål jag, så jag har sluppit bli missbrukare av substanser, tack och lov. Det starkaste jag tar är receptfria värktabletter mot min fibromyalgi när jag absolut måste.
Det betyder att jag kämpar varje dag. Det betyder också att jag är innerligt trött på alla välmenande goda råd en kan få, även om jag förstår att de är just välmenade. Jag skriver om min ångest för att det känns både skönt och svårt (och läskigt) att göra det och för att jag vet att det finns många andra som också kämpar. Kanske också för att jag hoppas öka förståelsen för hur tufft livet kan vara, även för den som är jättebra på att maskera (på gott och ont) och som parallellt med ångesten ofta känner uppriktig glädje över allt som är vackert och fint och fantastiskt i livet och som är engagerad i allt möjligt – och som bättre dagar också tar sig för allt möjligt. Det ena utesluter inte det andra i den här utmattande berg- och dalbanan.

Det här är en riktigt tuff dag, men imorgon blir det kanske bättre. Förhoppningsvis.