Pyssel

När jag vaknade i morse var det som så ofta med mitt gamla hem på Gotland, Hässelby 1:5 i Dalhem, just under huden, uppfyllande mina sinnen. Ett par sekunder och sedan har jag orienterat mig, vet att jag befinner mig i ettan i Hällefors och inte i huset som på något vis blev en del av min kropp. Minnesbilder flyter genom mig som älven. Tiden som gick är ett rum. Alla år, hela livet fram till denna stund, är ett ögonblick. För var finns den nu, tiden, annat än koncentrerad här, i just denna stund och i de bilder och stämningar som kommer upp, rör sig mot ytan, blixtrar till och sedan försvinner ner i djupen igen? I varje människa en egen tid, ett eget rum av tid, ett eget universum.

Den förkylning jag dragits med senaste veckan börjar kanske ge med sig, svårt att säga ännu, men jag känner iallafall doften av pepparmyntsoljan som jag använder för att kurera mig med.

Tar till pyssel och funderar över hur mitt liv hade kunnat gestalta sig om jag bara fått fortsätta pyssla på det sätt jag gjorde som liten, innan ångesten fullkomligt tog över när jag var elva – tolv och drev mig ut ur mig själv och, på sätt och vis, ut ur mitt eget liv. (Ja, det är så det känns, jag kan inte förklara det bättre.) I timmar kunde jag sitta och pyssla, med papper, pennor och sax. Med målarfärg, garn och tyg. Med löv och kottar. Med ord. Det var att gå in i min egen kreativa verkstad och lusten och idéerna tog aldrig slut.

När jag för ett par år sedan såg Woo-Bock Lees papperskonstutställning ”Andens rörelse” på Frövifors pappersbruksmuseum blev jag vild av hänförelse och lycka. Den talade direkt till mitt inre pysselbarn, till en del av mig som jag uppfattar som oförställt sann. Jag tänker ofta på den utställningen. Också när jag gör något så litet som att vika mina origamipappershjärtan vid köksbordet 🩷