tynne

Fina vänner skickade ett telepatiskt meddelande, så jag åkte ner till Knuthöjdsmossen och vi gick runt den tillsammans 🤍

🍁

Ofta känner jag att det är som om jag saknar en ordentlig och stabil inre motor. Istället har jag en liten, underdimensionerad, som är igång hela tiden, surrar som tusan och aldrig kan stängas av. Resultatet blir att jag ständigt kämpar och knuffar och sliter, samtidigt som det inombords pågår ett konstant rastlöst fladdrande och vevande (parallellt med att jag regelbundet överfokuserar och försvinner in i än det ena, än det andra) som jag inte kan bli kvitt och som får mig att göra saker, men utan verklig ork och motivation.
En vän jag träffade häromdagen sa: ”Tänk dig att du befinner dig i djungeln och har fått syn på en jagande tiger innan den har fått syn på dig. Du är på helspänn, beredd att fly, men kan och får absolut inte röra dig, utan måste stå blixtstilla för att inte bli upptäckt och därmed uppäten.”
Vidare sa hon något om att både det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet är aktiverade samtidigt. Det hela blev lite för abstrakt då, upplevde jag, i det uppskruvade tillstånd jag befann mig sedan också en kraftig förkylning börjat härja i kroppen och fått mig att känna mig, om möjligt, ännu obekvämare än vanligt i mitt eget skinn.
Kanske var det därför jag blev alldeles extra lycklig när mina spretiga, högspända tentakler uppfångade möjligheten till promenad-på-mossen-i-solskenet-med-supermysig-liten-familj. Det blev så fint.
Jag vet inte, men kanske är det vad som kallas nervsystemsreglering. Ett poppis begrepp these days.