tynne

Loranga, Masarin och Dartanjang gjorde Mjölbyresan och polisen blev hjärtängslig inför åsynen av deras skrotopel. Själva for min man och jag till Vansbro, men vi mötte inga poliser, så ingen utsattes för hjärtängslighet. Däremot hade vi den bästa utflyktsdagen på evigheter! Vansbro gjorde oss så glada!

Det var alltså igår det hände, på vad som kanske var höstens vackraste dag. Vi lämnade Hällefors vid halv tolv och körde (via Silvergruvan, Gåsborn och Gustavsström) upp, upp och iväg. Den vägen är så vacker, alltid, och klädd i höstens alla färger var den fullkomligt magnifik. Var och varannan kilometer blev vi tvungna att ropa ut saker i stil med ”Kolla berget där, så fantastiskt! Allt det blå! Och träden där vid älven, titta!” till varandra.

När vi rullade in med vår snälla men skruttiga gamla Honda på Coops parkering i centrala Vansbro klev M ur bilen och plockade fram sitt ständiga cigarettpaket.

”Första ciggen i Vansbro”, deklarerade han.

”Det låter som en boktitel”, sa jag.

Vi gick en sväng. Bara traskade omkring i den sköna atmosfären, spanade in husen, människorna, hundarna, ja, det som fanns att se. Vi hittade några småsaker på byns loppis och när vi gick förbi skoaffären såg M ett par fina gröna höstskor som han ville ge mig. Jag protesterade först, sa att pengarna väl behövde läggas på något annat, typ mat, men M stod fast.

”Du har alltid svårt att hitta skor som passar till dina fötter”, sa han. ”Om det nu finns ett par som du tycker om och som funkar så köper vi dem.”

Sagt och gjort. Skorna passade perfekt. Min omtänksamme generöse man köpte dem. Sedan fikade vi på Vansbro Konditori & Bageri på Äppelbovägen.

Kan det ens finnas ett trevligare namn på en gata? Jag tror knappast det. Suveränt konditori också. Hade vi bott i Vansbro hade vi troligtvis smackat i oss äppelkanelbullar (eller heter det kanske kaneläppelbullar?) därifrån på regelbunden basis.

Vi var på biblioteket med, såg att de hade en mycket välsorterad etnologihylla, gott om tidskrifter i foajén och Byggmästars Vill du kyssa en rebell? liggande framme på ett litet bord mellan två bekväma röda fåtöljer.

På vägen hem tog vi svängen över Rämmen eftersom jag ville visa M kyrkan där, som ligger helt hisnande vackert omgiven av vatten. För den skull blev det en tur på skogen också, längs knaggliga grusvägar, bitvis omgivna av höga granar – tack gode Gud för att skogsbolagen inte tillåtits skövla dem – och på ett ställe även lärkträd (som jag av oklar anledning är särskilt kär i , även om jag är galen i alla träd) vars gula skepnader lyste upp höstskogen.

Det var så fint och mjukt och upplyftande, alltsammans. Hela dagen. Hjärtevärmande. Allt annat än ängsligt. Och även om det var en ganska kort resa, så tog den oss långt bort. Till en känsla av lätthet och ledighet som vi verkligen längtat efter. En dag av gemensam semester. Något som inte blivit av på väldigt länge då olika omständigheter krävt annat.

När vi väl får till det är vi så himla bra på att göra roliga utflykter ihop, min man och jag. Drömmen är att vi någon gång ska få möjlighet att riktigt ha semester tillsammans, och med en nyare bil. Fast då åker vi nog längre bort än till Vansbro.