tynne

Redan efter första delen av Morgonstjärneserien är jag drabbad, efter att ha läst del två och tre rejält insjuknad, och efter del fyra är det kroniskt. Andnöd och hjärtklappning. Ihållande feber. Knausgårdfeber.

Nattens skola, Knausgårds Faustberättelse, är – jämte en helt annan slags berättelse;  Mikael Niemis Sten i siden – det mest intensiva jag läst på flera år. Jag associerar till Dostojevskij och Bulgakov, till böcker som haft ett avgörande inflytande på mitt liv och som jag återkommer till.

Det är så rasande skickligt att jag, trots obehaget och känslan av att vilja kräkas på den vedervärdige huvudpersonen, bara vill fortsätta läsa. Hela serien är ett mästerverk – jag väntar nu på att det reserverade exemplaret av Arendal (del fem, som utkom för ett par dagar sedan) ska komma till biblioteket för hämtning – men tätare och bättre än Nattens skola (eller Sten i siden) kan böcker liksom inte bli.

Det har jag för all del läst i ett par recensioner också, att Arendal är ”svagare”, men jag ser faktiskt fram emot det, att den ska vara någonting annat, kanske något svalare, vemodigare, mindre gastkramande.

Jag ska låna allt annat av Knausgård som går att komma över också. Nu vill jag läsa allt. Allt.