tynne

Tiden är ett rum. Vi rör oss genom det, mot utgången, och när exit-dörren öppnas för oss stiger vi in i någon annan, okänd, del av huset.
Kanske avgör i vilken mån vi söker kontakt med det där okända vårt förhållande till kreativitet och konst? Och nu pratar jag inte om etablerade konstnärers konst i det postpostmoderna kapitalistiska samhällsbygget, utan om konst som ett förhållningssätt, människors skapande uttryck hur små eller stora de än är.
Om det så bara är att sitta på balkongen mitt i natten och spela munspel så tyst att en inte riskerar att väcka grannarna. Om det så bara är att placera ett skyltdockehuvud i ett husvagnsfönster på Bergmästarvägen. Om det så bara är att röra med handen lätt vid varje staketstolpe en passerar och uttala en liten bön.
Som David Bowie sa i någon intervju, återgivet i ett ljudklipp i Moonage Daydream, den coolaste musikfilm som någonsin gjorts: Sökandet är grejen. Sökandet är vad konsten handlar om.

September doftar och smakar mysterium, öppnar oräkneliga fönster i mig mot rymden och stjärnorna, världarna bortom. Det är enkelt att tänka på tid och konst och sökande i september. Som om denna månad är gjord för det.