tynne

Barndomens platser, ja, hela livets platser, är minnen i kroppen.
Den fysiska känslan av dem stiger fram ur gömmorna, poppar upp utan förvarning, fragment virvlande och oförutsägbara.
Med ens kan jag känna en vävbeklädd vägg under fingertopparna, en viss sten mot handflatan, gräs mot fötter och ben, bigarråträdets stam och grenar som vidrör mig, pressar sig mot min mage, mitt bröst.

Detaljer, detaljer, detaljer, världen är uppbyggd av dem. Och av de fysiska förnimmelserna av texturer, tyngder, temperaturer.
Etsade, ingraverade i huden, i varje nerv.

🍁

Vårdpersonal har berättat för mig att när en föds mycket för tidigt så saknas lager av skydd för nerverna, det saknas hud. All beröring förstoras, det minsta tryck kan bli smärtsamt, som för prinsessan på ärten.
Jag har tänkt mycket på det, för det är min livslånga upplevelse (även under min uppväxt och under alla år ingen kunde förstå eller verifiera det). Upplevelsen av att allt lämnar avtryck.

🍁

När jag öppnar Fejan dyker ett minne upp. Ett foto från en promenad och en text jag skrev och la upp för ett år sedan. Jag läser den och inser hur mycket jag fortfarande kämpar med att hantera det här. Förmodligen kommer att göra resten av livet. Men jag är väldigt glad och tacksam över att jag, på förunderliga vägar, fick träffa läkaren Kamilla i en i övrigt helt tom psykiatrisk klinik fredagen den sjunde juni förra året. Det förändrade något i mig. Att bli sedd förändrar alltid något.

Här är texten:

Just nu tar värken praktiskt taget all kraft och energi jag har, vilket resulterar i att även om det finns saker jag vill göra, så orkar jag inte.
Läkaren jag träffade i juni, specialist i neuropsykiatri, förklarade att värken hänger ihop med övrig livslång och medfödd annorlundahet (ickeneurotypiskhet) i min – ihop med resten av mig – tre månader för tidigt födda hjärna. Det kändes både sorgligt och stärkande att få veta. Sorgligt för att jag kämpat så mycket i motvind, och under många och långa perioder inte velat leva, och stärkande för att hon förstod och kunde förklara. Nej, jag är inte och har aldrig varit ”överkänslig” på det sätt jag blev utskälld för som barn; jag var överväldigad och utmattad och stirrig och ångestfylld av den störtflod av intryck som jag inte själv kunde eller fick stöd av omvärlden att hantera. Min hjärna har aldrig haft de filter som krävs. Det saknas grejer i den, hur mycket jag än kunde läsa och skriva vid fyra års ålder, aldrig har stavat fel och kunde (fortfarande kan) komma ihåg varenda människas, som jag någonsin träffat, födelsedag. Mina ”exekutiva funktioner” är påverkade, sa läkaren. Allting kräver mycket mer energi, kanske tre gånger så mycket, som för någon utan annorlundaheten.
Själv har jag alltid instinktivt känt det, men aldrig kunnat reda ut eller förklara. Och jag var ju så ”smart”, så ”snabb i tanken” och ”begåvad”… Well, well, det en vinner på gungorna förlorar en på karusellerna, antar jag. Olika falla livets lotter och allt det där. Hursomhelst var det en sådan lättnad och glädje att prata med den där kunniga läkaren Kamilla. Det kändes som om jag flög hem. I flera dagar var jag så lätt, så lätt. Sedan kom sorgen. Sorgen över att i ett helt liv ha försökt göra det omöjliga, för – som läkaren sa – annorlundaheten i hjärnan kan inte tränas bort, den är som den är. Och är det något jag behöver göra, sa hon, så är det att leva med den genom att, med kunskap om den, stå upp för mig själv.
Hur gör en det? Jag vet inte riktigt ännu.
Jag går längs Göransvägen – en underbart udda villagata i Hällefors som har allt en kan önska, inklusive svamphus (se bilden), och funderar på det.

🍁