tynne

Efter att ha premiärjobbat fredag och lördag kväll på Kulturskolans kvällsverksamhet Lilla kvarn, vilket var riktigt fint, blir priset att betala denna söndag förväntat högt. Inte förrän efter klockan tre och med en rejäl dos smärtstillande i kroppen kan jag ta mig ur sängen och ut en stund. Men roligt (om än högljutt) var det, att översköljas av all den där energin som barn och ungdomar har, och det slår mig hur mycket friare och gladare det känns att möta barn i en fritidsaktivitet såhär, till skillnad från att möta dem på biblioteket (hysch, hysch) eller i skolmiljö.

Eftersom jag inte orkar ta mig långt hemifrån åker jag till Krokbornsparken, Hällefors pärla tillika landets äldsta folkpark, som jag inte besökt på ett tag. Att vandra i den mjuka mossan, andas djupt och plocka pinnar gör underverk. Mest för själen, kroppen och minus-orken är som de är idag. Det doftar så gott och höstligt, massor av svamphattar bildar tåg längs stigarna, som om det pågick en demonstration i markerna. Och vem vet, det kanske det gör, för nog finns det många anledningar att demonstrera i dessa tider…

Det myckna regnandet har gjort marken extra mjuk och fuktig, på många håll sjunker jag ner och gympadojorna blir snabbt genomvåta. Men det gör inte så mycket, det är inte kallt, bara milt och vindstilla och höstskönt.

På parkeringen och bron som leder över älven in i parken hittar jag många vackra löv som jag samlar på mig efter att jag lagt ifrån mig pinnarna i en kartong i bilen. Sedan gör jag som jag alltid gjort, så länge jag kan minnas: jag lägger ut dem i mönster, skapar ett litet konstverk med dem, på samma sätt som jag oräkneliga gånger gjort med stenar, kottar, barr, snäckor, tång och andra lösa och flyttbara skogs- eller strandfynd. Naturkonst.

Jag är övertygad om att människor i alla tider har gjort såhär. Att de har pysslat och byggt med sådant de hittat omkring sig. Det är något grundläggande mänskligt i det, tänker jag. Att skapa för glädjen i att skapa, att forma skönhet ur förundran, och att sedan se det skapade upplösas och försvinna med väder, vind och årstidernas växlingar. Allt är förgängligt, men fantasin och skaparlusten är evig.

Fast nuförtiden finns det väl en hel massa marknadsföring kring vad som kallas ”land art” (eller ”jordkonst”) och som, har jag läst på nätet, uppstod som en reaktion på kommersiell konst i 1960-talets USA och då frambringade politiskt medvetet genomförda naturkonstprojekt på olika håll. En sund reaktion förvisso, men idag kan en säkert gå en kurs i det för femtioelva tusen kronor och bli ”certifierad land artist”. För i en genomkapitaliserad värld kan allting kommodifieras och säljas dyrt, även det mest instinktivt naturliga och enkla. Allas vår arvedel. Glädjen i att plocka omkring med sådant en hittar under en söndagspromenad.

PS. Pinnarna ska förresten också användas till ett pysselprojekt, men de måste torka först.

PPS. Här kommer en dikt till ur Den som träffats av blixten. En ganska kort en, skriven för tio år sedan hemma på mitt förlorade men för alltid lika älskade Hässelby 1:5 i Dalhem. Gotlands hjärta.

Vardagsbestyr

Tackar gud för möjligheten att gå

med slaskhinken genom trädgården

till komposthögen längst ner

där slånbärssnåren tar vid,

sönerna fäst fågelholkar bland träden,

lindarna, tallarna och eken

som solen i midvintertid knappt når över

När jag står med ansiktet vänt

mot det välkänt avlägsna

inför vilket min förundran aldrig upphör

lämnar nattfrosten spår i mig,

kylbalsam för ett brustet hjärta,

längtans heta skavsår på uthålligheten

Här råder det som blivit kvar

under naturens förvandlingslag;

apelsinskal blir till jord

men strålar ännu färggrann glädje