tynne

Efter att ha varit rejält under isen de senaste dagarna lyckades jag idag, lördag, ta mig ut en stund. Till Knuthöjdsmossen. För som alltid går resan tillbaka till känslan av att det ändå är möjligt att leva via naturen. Magisk, mystisk och besjälad. Förunderlig. Träden, grässtråna, lavarna, mossorna, svamparna och allt som kväker och piper och rasslar och prasslar erbjuder den tröst och kraft som hjälper mig att få upp näsan över ytan igen. Och färgerna! Så genomträngande sensommarljuvliga att en nästan kan känna smaken av dem.

Naturen är och bär medicinen för allt.

Vi människor är förstås också natur, så själva ordet ”natur” är lite förvirrande och otillräckligt, men språket erbjuder just inga alternativ. Och på sätt och vis är det väl också sig själv en återvänder till ”där ute i skogen” eller ”här uppe på berget”. Delaktigheten går djupare än sinnena.

Under mina tre dygn av tomhet och kraftlöshet sov jag ganska mycket, virkade på en väst av mormorsrutor och tittade på en engelsk trivseldeckare med Kris Marshall, utspelande sig på den brittiska landsbygd om vilken jag har livslånga romantiska föreställningar och ständigt drömmer. Alla serier, filmer och dokumentärer som rymmer brittisk, skotsk och irländsk landsbygd har mitt odelade och stjärnögda intresse. Byn i ”I vår Herres hage” t ex, är en av mina fiktiva favoritplatser (jämte icke-fiktiva platser som New Forest och Lake District, som jag drömmer om att någon gång få besöka) och den uppdiktade byn Shipton Abbott i deckaren (som spelats in i Cornwall och Devon, läser jag på nätet) har också blivit en plats jag längtar till där jag ligger i soffan.

Jag känner mig oförtjänt privilegierad som får möjligheten att sova, virka och kolla teve i tre dygn. Det ger mig dåligt samvete, får mig att känna mig lat och allmänt hopplös. Samtidigt vet jag att det inte finns något annat sätt, att jag måste vila, att vad som än har fått mig att sjunka så djupt i kroppsligt och själsligt illamående inte kan förändras med aktivitet. Snarare är aktivitet, för mycket av den, mitt ständigt ångestdrivna vevande och rastlösa hittepå, ett av de stora problem jag dras med. Det har tagit tid att förstå det, men är icke desto mindre sant.

Kanske kan små turer på Knuthöjdsmossen hjälpa mig att lära mig hantera mig själv och livet bättre. Vara fullt tillräckliga. Kanske kan jag öva på att inte nödvändigtvis ta mig längre bort eller göra mer än så. Vara där. Gå omkring. Från och med måndag blir hela vandringen, alla spängerna kring mossen, tillgängliga igen efter att ha varit avstängda sedan 1 april, under smålommens häckningsperiod.