tynne

Igår var jag på gamla bryggeriet i Nora och tog del av sommarens samlingsutställning där. Det fanns en hel del som var fint och spännande, men det som verkligen knockade mig var ett verk helt i papper (!) som heter Never Ending Story och är skapat av en konstnär vid namn John Rasimus. Det var så överväldigande och intensivt och tokbra att jag skulle vilja bosätta mig på gångavstånd för att kunna komma och se det varenda dag så länge utställningen varar. Som alltid när konst är riktigt bra, så går det liksom inte riktigt att säga vad det är som händer i mötet med den, bara att det är något starkt, något viktigt och avgörande. ”Drabbande” brukar vara ett ord som dyker upp i sådana sammanhang och det skulle funka ifall det inte vore så överanvänt.

Efter att jag sett det kände jag mig inspirerad, uppfylld av någon slags mörk glädje och närhet till det levande. Som om jag hade tagit ett bad djupt ner i en kall och klar sjö och sedan långsamt blivit varm igen framför en eld. Detta trots att jag under de senaste dagarna haft väldigt ont i både kropp och själ, känt mig förtvivlad över världens tillstånd och gång på gång tänkt att allt känns futtigt att skriva om – eller läsa – i förhållande till pågående folkmord och klimatkollaps. Också i bilen på väg till Nora satt jag och tänkte på det, hur meningslöst det för närvarande känns att försöka pressa ur mig en enda rad. Hur allt annat än de pågående brotten mot såväl människor som träd och allt levande är smått och oviktigt i jämförelse.

Men så blev jag drabbad. Never Ending Story drabbade mig. (Blir tvungen att använda det ordet ändå, märker jag.) Även den kommunala kulturskolans utställning på biblioteket i Nora berörde mig med sin färggranna lekfullhet. Jag besökte den först, innan jag åkte till gamla bryggeriet. Och jag tänkte på det, på båda ställena och efteråt, att konstens lekfullhet är revolutionär. (Kanske är det därför jag också tycker så mycket om graffiti.) Något vackrare och klokare och mer kärleksfullt är möjligt. Allt är möjligt.

Så, i morse, hittade jag ett avsnitt av podden Upstream från i förrgår – i vilket transitionrörelsens grundare Rob Hopkins intervjuas inför släppet av hans nya bok den 17e – som på sätt och vis handlar om detta. Det är ett fantastiskt samtal om tidsresor till framtiden, om att föreställa sig en värld bortom den rådande, en värld fylld av just skönhet, klokskap och omsorg. En hållbar värld, en rolig värld.

John och Rob och barnen på kulturskolan är mina räddare i nöden igår och idag. För nog blir en allt räddare efterhand, när nöden är stor och en snubblar och faller i det dike som hopplösheten och uppgivenheten utgör. Tack och lov att de kom, som hjälpte mig upp. Något för övrigt även grönskan och humlorna och humleblomstren och koltrastarna och solglimtarna gör. Och så har jag ju mitt eget lilla kreativa projekt, Middagsbjudningen, som ska ställas ut nästa helg. Det blir förhoppningsvis fint och kan ge en upplevelse av lekfullhet, hopp och eftertanke till någon som ser det.

Foton från de olika utställningarna samt några bilder av mitt pågående projekt. På sista bilden syns vad som kanske är ett av gamla bryggeriets små husväktare…