tynne

Häromkvällen traskade jag, som den nörd jag är, iväg till den lokala biografen i Hällefors Folkets Hus för att se den senaste och, om ryktet stämmer, sista delen av Mission: Impossible. I trettio år har jag följt Ethan Hunt och sett om filmerna flera gånger. Jag är helt enkelt väldigt förtjust i Mission: Impossible, utan att jag någonsin, när någon frågat, kunnat förklara varför (och ganska många har frågat genom åren). Så, i morse när jag vaknade, stod det klart för mig: en av anledningarna är att jag på något skruvat vis känner igen mig. För såhär är mitt liv ju! Ja, alltså, inte i den yttre verkligheten, men i den inre. Lika rörig, svårnavigerad och adrenalinpåslagen uppfattar jag i stort sett vilken helt vanlig dag som helst, särskilt om jag sovit dåligt, vilket jag i många och långa perioder gör. Det är en ständig kamp som pågår, under vilken vad- eller vemsomhelst plötsligt kan sladda in från sidan och ramma mig, tvinga ner mig i havsdjupen eller explodera inuti mitt system. Ethan Hunt är inte bara en superhjälteagent, han är typ mitt spirit animal. Han personifierar och symboliserar (fast minus allt det onödiga våldet) den galna improvisatoriska kraft som krävs för att jag ska kunna ta mig igenom random tisdag, om det nu inte råkar vara en dag vid havet insvept i en skön filt, med en schysst matsäck och gott om stenar att plocka med, flytta runt och bygga små torn av. Eller en dag i ett änge i sällskap av en skock ointresserade får som en kan trivselhänga med på behörigt avstånd. Eller en dag då jag kan ströva omkring och ta in alla färger, former och detaljer på platsen där jag råkar befinna mig; fotografera, skriva, måla eller på annat sätt pyssla ihop något (eller bara iaktta) inifrån tidlöshetens mjuka, rullande flöde.

På många sätt känns det så patetiskt att skriva om mina egna kognitiva svårigheter och min ständiga kamp med tillvaron. Världen brinner, folkmord pågår, klimatfrågan drunknar i de satans påfund som kapitalism, kolonialism och vit supremacism är. Det räcker mer än väl för att en ska bli galen och bara vilja skrika, rakt ut och utan slut. En vän tog upp bibelordet ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de gör” och frågade, apropå folkmordet i Gaza, om jag tror att det finns förlåtelse för dem som vet vad som pågår men som trots det stöttar och försvarar förövaren. Jag svarade att jag tror att de på en djupare nivå faktiskt inte vet vad de gör, om de väljer att inte se utan istället aktivt jobbar på att vidmakthålla lögner och illusioner. Det är deras hjärtan som är blinda. Och hur rasande jag än är på media, politiker och somliga enskilda individer, så är jag också djupt sorgsen över att de uppenbart inte känner den gemenskap med allt levande, alla våra syskon och jämlikar i väven, som den som har ett seende hjärta erfar.

Hur ska jag då knyta ihop detta med Mission: Impossible? Jag vet inte. Men det måste finns utrymme för båda sakerna, parallellt, för både det stora livet och det lilla. Att skriva om personliga saker är svårt och jag blir lätt illa till mods av att göra det. Ändå tränar jag på det, eftersom var och en av oss är vemsomhelst (även jag själv inför mig själv) och sådant som den ene upplever kanske den andre kan känna igen sig i eller lära sig något av.

Vårt viktigaste mission i den här världen måste väl ändå vara att stå upp för varandra, för fred, frid, rättvisa, avkolonisering och icke-våld, för jämlikhet och solidaritet? (Också att stå upp för oss själva med alla de sidor och eventuella svårigheter vi har och knepigheter vi brottas med.) Det är inte impossible, det är helt enkelt bara att köra. Emellanåt känns det förstås som om det inte gör någon skillnad, som om uppdraget är utformat för att en ska misslyckas, men det spelar ingen roll. Det är okej att det känns så. Vi måste göra det ändå – och lämna över. Ge vårt lilla bidrag till helheten och samtidigt påminna oss om att allt är omhändertaget. Att det inte är vi som styr universum. Att det enda vi kan göra är så gott vi kan, vara varandras vittnen och medvarelser. Leva med våra hjärtan vidöppna, seende.