tynne

För första gången på jag vet inte när, vaknade jag i morse utan ångest. Det var en helt fantastisk känsla av lätthet och glädje. Gott hade jag sovit också, för en gångs skull utan mardrömmar – det var bara lite rörigt – och i nästan nio timmar. Succé!

En sak som kanske bör nämnas i sammanhanget är att jag med begreppet ångest här inte avser den starka oro, sorg och förtvivlan jag känner över världsläget och olika situationer i det, utan ett bottenlöst slukhål till avgrundstillstånd, som suger kraften och livsenergin ur mig, och som kan uppstå närsomhelst, liksom ur ingenstans, och då kräver specifika åtgärder och ibland medicin.

Jag tänker på att det finns människor som, såvitt jag förstår, inte drömmer mardrömmar nästan varje natt eller vaknar med ångest om morgnarna. Undrar ifall det är såhär de känner sig; pigga, hyfsat lugna och med tillförsikt inför den kommande dagen. Kanske tänker de inte ens speciellt på det, ifall det nu är deras normalläge. Motvilligt minns jag en av alla de kuratorer jag träffat på genom livet, som menade att om en som prematur nyfödd överlevde närmare fyra månaders hospitalisering under det tidiga 1970-talet, varav tre isolerad i en kuvös, så fick en väl bara räkna med hjärnskador och slutligen några rimliga diagnoser i takt med att psykiatrin och vetenskapen till sist började hinna ikapp en i fyrtioårsåldern. Och jodå, absolut, jag är evigt tacksam för mitt liv och mina sinnen och jag vet att överlevnadschansen, med min födslovikt vid den tid jag föddes, var 10 procent. Fast det är förbaskat jobbigt med det avvikande, annorlundaheten. Med ångesten, mardrömmarna och de kognitiva så kallade utmaningarna. De var ingenting jag bad om. Jag menar inte att låta otacksam eller självömkande, jag vill bara berätta att det är utmattande. Helst utan att någon kurator (eller vem det än må vara) börjar föreläsa för mig. Det sa jag förresten till honom också.

Hursomhelst. Jag vaknade utan ångest, och eftersom det fanns kraft i kroppen beslutade jag mig för att, efter att ha ätit M:s varma mackor med hemgjord zaatar (färsk syrisk oregano, origanum syriacum, som finhackats och lämnats i olivolja att dra ett par dygn) och druckit kaffe, ta en sväng till Knuthöjdsmossen.

Knuthöjdsmossen är ett naturreservat här i Hällefors, alldeles nordväst om byn, där det finns massor av fåglar, inte minst smålom. Delar av året kan en gå mossen runt på spänger som lagts ut genom den, men sedan ett par år tillbaka är det mellan 1 april och 1 september förbjudet att beträda större delen av den. Förbudet kom till för att en rad pappskallar travade ut hur som helst i mossen och därigenom störde fåglarnas häckning. Det gjorde mig arg att läsa om det, och nog är det märkligt att det plötsligt inte tycks finnas allmänt naturvett hos folk längre. Naturreservatet bildades 1973, så i närmare femtio år fattade besökare uppenbart hur de skulle bete sig, men sedan tappade somliga av dem det. Bedrövelse. Länsstyrelsen nödgades stänga av vandringsleden den del av året en helst vill gå den. Kanske handlar det om bristande respekt? Det är iallafall en tanke som slagit mig. Emellanåt känns det som om vi lever i ett allt mer respektlöst samhällsklimat i en alltmer respektlös kultur, allt mer alienerade från allt annat (och andra) levande – och allt lever. Människor kanske inte ens fattar hur respektlösa de är när de t ex klampar rakt ut i en mosse?

Eftersom jag, trots allt vi ser omkring oss, tror på människans medfödda inneboende godhet, så föreställer jag mig att bristande respekt kommer ur vanföreställningar om och misstolkningar av våra roller och villkor, samt en känsla av förfrämligande, som om inte allt och alla i skapelsen, helheten, vore värda samma omsorg, engagemang och, utifrån sina respektive behov, schyssta livsbetingelser – vilket de förstås är. Förfrämligandet, alienationen, är en farlig och livsfientlig sjukdom, och utspridd. Vi behöver ta itu med den genom en hjärtats gröna revolution.

Ibland tror jag att mina mardrömmar hänger samman med det här, med sådant jag uppfattar som farligt och djupt sorgligt och oroande i världen och tiden (inklusive framtiden). Inte ångesten, den är något annat, men mardrömmarna. Att få en natt utan dem var en välsignelse. Att få gå den korta vandringen på Knuthöjdsmossen var det också, denna ganska svala men stilla majdag. På ett ställe längs stigen hade ett sprillans nytt bord med bänkar ställts upp, träet lyste ännu ljust som en lampa mellan tallarna. Jag satte mig där en stund och lyssnade till fågelsången och till vindens lilla stilla rassel i torra grenar. Det var söndagsfint.