tynne

Det är den åttonde maj, men fortfarande mycket kallt; i nättres inte mer än ett par grader. Jag är sjuk i någon obestämbar förkylning eller influensa, idag har jag feber. Det började med halsont i lördags morse, och jag föreställde mig att det hela skulle vara över på ett par dagar, lite snuva och hosta bara, men nu ser det inte alls ut så. Kroppen är ett minfält och sinnet en orkan av oro. Rastlösheten tuggar på allt jag försöker företa mig, som att titta på film (”Real Genius”, ”Guernseys litteratur- och potatispajsskalssällskap”, ”Thunderheart” och senaste ”Mission Impossible” omsedda), läsa (Tana French-deckare, de är tjocka och nogsamt skrivna romaner som det råkar finnas en eller annan mördad människa i, och ”Gathering Moss”), lyssna till böcker, eller rättare skrivet delar av böcker (”Bröderna Karamazov”, ”Mrs. Dalloway” och ”The Lost Art of Silence”) eller att skapa något, åtminstone litet, att ta med till den konstutställning i Grythyttan som jag blivit inbjuden att delta i om en dryg månad.

Så snart jag blir sjuk börjar jag tänka på Döden. Eller egentligen är det väl så, att jag tänker på Döden praktiskt taget hela tiden, men när jag blir sjuk gör jag det ännu mer. Min kanske främsta målsättning i livet är att tänka mest på just Livet, och på Gud (som en egentligen inte kan tänka på, jag fattar det, eftersom Gud är lika med Mysterium och större, alltid större) men jag antar att dessa tre saker, Livet, Döden och Gud, hänger ihop på ett sådant sätt att de aldrig någonsin kan skiljas åt – och just nu är det Döden mina tankar jagar kring, som om den stod mitt i rummet och bara väntade på att jag skulle plocka fram finporslinet och be den sätta sig ner.

Apropå finporslin så har jag betsämt att namnet på verket, som kommer att bestå av måleri, fotografi, textil och text (samt några pärlplatteinslag vars funktion jag här icke ämnar avslöja) ska vara MIDDAGSBJUDNINGEN. Det blir skoj, tror och hoppas jag. Det övergripande temat för utställningen, vars paraply alla deltagare samlas under, är Lekfullhet. Lite udda i tider som dessa, men det känns fint ändå. Att leka är att läka, kan vara det, en perspektivförskjutning som förhoppningsvis öppnar upp för mer kraft att stå upp mot orättvisor, förtryck, våld och ödeläggelse. Vi får väl se. Jag blev iallafall inspirerad, satte igång ett litet konstnärligt projekt där det ena snabbt har lett till det andra.

Så hur sänkt jag än är idag känner jag mig väldigt glad över detta. Att Inspirationen, trots ämligheten, har satt sig bredvid Döden i väntan på att kaffet och kakorna ska serveras. Det är ju ändå torsdag. Ett riktigt maffigt gotländskt kafferep ska vi ha! Sju sorters kakor, varav åtminstone en fylld, och sedan gräddtårta på det. Papperspåsar med spetskant ligger redan vid varje fat, så att den som inte orkar trycka i sig allt (blir det Döden eller Inspirationen som får ta med kakpåse hem?) kan ta med att äta senare eller ge bort.

Nu tittar solen fram. Temperaturen stiger. Prognosen säger att det ska bli varmare framåt helgen. Det blir skönt, Insha’Allah, då kan vi sitta på balkongen och dricka mynta-te, M och jag. Med feber och rastlöshet – eller utan.