tynne

Vatten i små blå kristallskålar
Nästan ljudlöst
Solen som en äggula
Under ytan, levande
Ingen färdas längre den här
Vägen

–

Någon bodde en gång här
Bakom dessa tunna skynken: silhuetter
Vidsträckta skuggor, viskande ljus
Hon talar till oss
Lägger sina metalliska ord i våra
Munnar
På våra tungor av tråd
Vindlande rött genom tidens labyrint

–

Vid det övergivna växthuset – koltrastar
Sedan blev det hennes tur
En mosaik av skärvor fyllde kvällen
Stjärnhimlen och natten
Ur mörkret tog rävar och ugglor form
Avvaktande, längre in
Ett ensamt ljus fick brinna, bara
Dess cirkel vid nog att bevara hoppet
Dess lilla värme en vagga

–

Allt kan komma till användning i det sköra
Och i öster
Där hudlöshetens gryning – rå och
Översvallande skarp
Ritar sina undervattenskartor

Följ med henne dit, ut
Hon är din ledsagerska
Av okänt ursprung, i mörker
Flödande

–

Den större saknaden
Är en brusande älv genom människan
Ögonen värker sönder
Måste stängas mot det skarpa
Men humlorna har vaknat
Våren skall komma
Trots allt och med eller utan
Dess obeveklighet oövervinnerlig
Sand