tynne

Det är knappast de återvändande minusgraderna och den rikliga mängden snö som får mig att tappa lusten på allt; våren är på väg trots väntade bakslag och jag har aldrig varit den som dissar vintern, tvärtom. Jag dissar förresten ingen årstid utan gillar dem alla, även om sensommaren/tidighösten i augusti – september är min favorit. Om jag nu måste välja. (Det måste jag förstås inte.) Nej, snarare är det världsläget som känns så förtvivlat. Och jag med det. Skriver: ”Gå hem, världen. Du är inte bara full, du är sinnessjuk.” En stor och förlamande sorg ligger som ett dyngsurt tyngdtäcke över dagarna. Snön är bara en extrafilt.

Jag försöker skriva, men det går dåligt. Varken snön eller världens hjärtlöshet vill bli poesi. Inte ens trädet utanför, det som jag kallar det yttersta och tittar ut på från mitt fönster på tredje våningen när jag skriver, lånar just nu ut sin ande till mig att inspireras av. Allt är tomt och tyst på avdelningen för kreativa infall, så jag ger upp och bestämmer mig för att plocka fram ett pussel istället, för precis som musik är pussel medicin. Jag har några fina och färgglada 500-bitars som jag växlar mellan under pusselperioder. Nu har det gått ett par månader sedan sist. Ska det bli ”Songbirds” eller ”Woodland Picnic”? Kanske ”Afternoon Tea”? Alla mina pussel har tecknade motiv. Sådär upplyftande, blommiga, glada och brokiga som jag önskar att världen var. Precis som skrivandet, handarbetandet, musiken och pysslandet hjälper de mig att skapa en hållbar plats i den, en plats där jag orkar leva. En kraftplats. Det är något som jag är outsägligt tacksam över, möjligheten att få tillgång till en sådan plats.

Snön fortsätter att falla, temperaturen ligger på ett par minus. Det får nog bli ”Songbirds” ändå, eftersom fåglarna påminner om våren. Lagom jag plockar pusslet från hyllan bryter solen igenom. Inte mycket, men dagen blev med ens lite ljusare, bokstavligt talat. Eventuellt kommande poesi får ligga i mörkret och gro. Jag är osäker på ifall sorgen ens vill eller kan formulera sig. En får se. Under tiden, färggranna fåglar, en kopp te, någon schysst spellista. Ett pågående samtal med Det Yttersta Trädet och landsvägen där ute. Kontemplation över virvlande snöflingor.