tynne

Tillbaka från det katt- och husväkteri som jag ägnat de senaste nio dagarna åt landar jag hemma i ettan igen, på Mos och min gamla soffa. Det har blåst kraftigt några dagar, vilket gör värken i kroppen värre. Till det kommer den sömnbrist jag, hur fint det än har varit att bo i ett hus mitt i lugnet, med sällskap av inte mindre än två norska skogskatter, badkar, oräkneliga böcker och möjlighet att elda i kaminen varje dag, har dragit på mig. Mina sömnproblem är livslånga och väldokumenterade. De kringstormande vindarna gör inte heller dem bättre, då blåst (även om jag kan uppskatta och fascineras av kraften i den) gör att oron i kroppen ökar. Vindarna ställer alltid till det, särskilt nordan.

Går in på Tidal och söker stödmusik. På senaste tiden har den främst bestått av allt jag kan hitta med Van Morrison. Det funkar nämligen så för mig, att jag (precis som när det gäller allt annat) fullkomligt snöar in på en artist eller ett sound i taget, i perioder. Detta är långt ifrån min första Van-period, det har funnits oräkneliga sedan jag först började lyssna till honom på allvar när jag var sjutton.

Nu upptäcker jag att det finns en nyutgiven låt, släppt samma dag som jag åkte till Hjulsjö och katterna. ”Down to Joy” heter den och jag trycker på den på repeat. Ligger sedan på soffan och lyssnar till den i ett par timmar innan jag går över till albumet ”Roll With the Punches” från 2017.

Det är omöjligt att beskriva hur jag känner. Inte för att jag någonsin vet i stunden vad det är jag känner, det tar timmar eller t o m dagar att ta reda på det efter vilken händelse eller i vilken situation som helst (ifall jag överhuvudtaget lyckas), men det är något varmt och tryggt och upplyftande och vackert. Samtidigt grundande och mjukt. Kanske är det glädje med ett stänk av vemod. Hursomhelst är det skönt, omslutande och läkande.

Musiken är min medicin, den mest effektiva medicinen av alla, t o m livsuppehållande. Det har den alltid varit. Under långa perioder av utmattning har jag inte orkat lyssna, då har jag bara sökt tystnaden – och ljudet av vatten och andra naturljud. Det kan kanske låta konstigt när någon älskar musik så mycket som t ex jag gör, att hen väljer bort den, men sorgligt nog kan den stora tröttheten efter att en har överväldigats av för många intryck (vilket i mitt fall går fort) göra att sinnena inte kan hantera ens den mest ljuvliga musik. Jag är en av dem som snabbt blir helt slut av att vistas i stimmiga eller bullriga miljöer, en av dem som svär tyst över skvalmusik och radio i affärer och på offentliga platser. En av dem som emellanåt inte orkar ta in ett endaste pip till.

När jag lyssnar gör jag det aktivt. Kan inte ha en radio eller teve stående på i bakgrunden, för det finns ingen bakgrund för mig, alla ljud hörs lika mycket.

Nu låter jag den nya, fantastiska Van Morrison-låten flöda genom mitt system hundra gånger och några av hans äldre låtar två eller tre. Därefter börjar jag googla bluesmunspel.