tynne

Det hände mig något så märkligt nyss. En hälsning kom. Kanske från en plats bortom tid och rum, från nära eller långt borta, från en välvillig själ eller ande, en vän med ett vakande öga. Jag vet inte, men den kom, hälsningen.

Jag stod i kokvrån och packade upp nya porslinsfigurer till min lilla samling, fyra stycken (!) som jag fyndade på Gåvans loppis i Nora i snöstormen igår. (Om min porslinsfigurssamling kan jag eventuellt skriva en annan gång, just nu räcker det att den omnämns såhär närmast i förbigående.) I kassan, där min dotter och jag betalade för våra saker, stod en hjälpsam kvinna och packade ömtåliga föremål i gamla sönderplockade Nerikes Allehanda. Hon slog in porslinsfigurerna i tidningspappret.

När jag nyss vecklade ut dessa papper var ett av dem fyllt med dödsannonser. Jag var på väg att knöla ihop och lägga undan det när jag fick infallet att ögna igenom dödsannonserna. (Ser jag dödsannonser så gör jag emellanåt det, men dessa var så skrynkliga att min första impuls hade varit att strunta i det.) När jag vecklade ut den knöliga sidan föll min blick på ett välbekant namn.

Det var mina morföräldrars gamla granne Ingrid, som jag så många gånger träffade som barn, som dött i början av december, nästan 95 år gammal. Och det var som om hon sände mig en hälsning, hela vägen från min barndoms Silvåsgatan, från Visby till Hällefors via Fjugesta, där annonsen berättade att hon var född, och en loppis fem mil bort, som har öppet så få timmar i veckan att det är över ett år sedan jag senast besökte den.

Kanske visste hon att jag varje gång jag besöker Gotland går längs Silvåsgatan, som var så mycket lummigare, vackrare och mer välskött under min uppväxt än den är nu, sedan träd och trädgårdar fått ge plats åt överdimensionerade husbyggen. Kanske visste hon att jag varje gång jag går förbi hennes och hennes familjs gamla hus tänker på henne och undrar hur länge hon bodde kvar, vart hon tog vägen sen. Nu vet jag att hon blev kvar i Visby och att hon begravdes där för ett par veckor sedan.

Precis som jag så skrev Ingrid. När jag var i tidiga tonåren läste vi dikter tillsammans på ett boksläpp. Det var någon, minns inte hans namn, som samlat ihop till en poesiantologi, i vilken både Ingrid och jag medverkade. Det var nervöst att gå upp på scenen, men Ingrid var vänlig och stöttande.

Jag river loss annonsen varligt och sätter mig vid skrivbordet med den i handen. Tårarna börjar rinna nerför kinderna. Det är så stort, detta att få en hälsning från någon som nu befinner sig i en annan dimension – och på detta märkliga vis.

Bara i det storslagna och obegripliga mysterium vi kallar livet kan det hända. Och gör det.

Vila i frid och kraft, Ingrid, och tack.