tynne

Egentligen är livet för svårt, tycker jag. Det är för svårt att leva. Men jag tror att det är mitt sinne för detaljer och min förundran som gång på gång räddar mig. Och jag tror att detaljsinnet och förundran hänger ihop. Det händer hela tiden och så många gånger att jag bara måste stanna upp inför någonting litet, litet. Något jag ser att andra människor går förbi, inte lägger märke till. Men, tack och lov, har jag fått gåvan att se och lägga märke till det.

Det kan vara ett löv med en avvikande färg eller form bland andra löv, det kan vara en hjärtformad plastbit eller sten på marken, det kan vara ett speciellt ljus som faller in i ett rum eller ett moln som har en särskild form. Små detaljer, överallt och alltid, det är det som bygger världen. I alla fall upplever jag det så, och alla de små detaljerna har så mycket skönhet. Och just då, i ögonblicket när jag ser de här detaljerna och tar in dem, så uppfylls jag av förundran och vördnad inför all den skönheten.

Igår läste jag ett citat av David Lynch där han sa att skönheten framträder när vi saktar ner. Det är någonting jag funderat mycket över under ett antal år nu och jag håller med Lynch – må han vila i frid och kraft – om att det är så. Världen blir så mycket vackrare när allt går långsammare. Vi hinner ta in så mycket mer då. Jag föreställer mig att det gäller även dem som inte är födda med ett utpräglat sinne för detaljer, de får tid att öva upp det.

Själv må jag vara sprintersnabb i tanken, men allting annat går långsamt. Det har tagit tid att komma till rätta med den dissonansen, som har skapat oändligt med frustration. Sedan jag förstått varför det är på det här sättet tränar jag på att acceptera det. Påminnelsen om att detaljsinne och förundran är en välsignelse hjälper mig med det, liksom påminnelsen om hur viktig långsamhet är, hur mycket den tillför genom att låta saker och ting få ta sin tid och genom att allting blir så mycket tydligare, noggrannare och vackrare när vi saktar in.