tynne

Av nyfikenhet fick jag för mig att läsa en s k självhjälpsbok som fått högsta betyg i BTJ-tidningen och varit allmänt upphaussad ett tag.

”Våga vara illa omtyckt: Modet att vara sig själv” heter den, vilket borde ha hållit mig borta från att ens ge den en chans från första början, men jag var som skrivet (till mitt försvar) nyfiken.

Eftersom jag tyckte att det behövdes skrev jag, efter att ha pinat mig igenom den, en recension som jag försökte dela på min ljudbokstjänst, som motvikt till hyllningskören. Trist nog var den alldeles för lång, så nu publicerar jag den här istället. La så pass mycket tid och energi på den att det vore roligt om den finns tillgänglig någonstans… Here goes:

Även om Alfred Adler kanske förtjänar att lyftas fram och har haft ett stort inflytande på modern terapi, så riskerar denna bok att bli bara ännu ett tillskott i den tröttsamt individfixerade egen-lyckas-smed-självhjälps-litteraturen.
Att se att varje människa har kapacitet att förändras är förvisso gott och väl, men parallellt med detta behövs en kritisk undersökning av det senkapitalistiska samhällsbygget, i vilket långt ifrån alla ges utrymmet att ens fundera över sin livssituation och sina val.
De teorier som förs fram här stämmer förstås väl in i det rådande terapeutiska medelklassparadigmet (och tilltalar säkert just den grupp som främst nyttjar terapi, utifrån att de har de ekonomiska förutsättningarna att göra det) men haltar när det kommer till att möta världens mångfald av konkreta orättvisor och ojämlika förutsättningar. Inte heller är den till minsta stöd för människor som har en i dagsläget helt befogad sorg och rädsla kring frågor som rör t ex krig och klimatet. Individualpsykologi i all ära, men är det verkligen mer individcentrering vi behöver när världen står i brand? Och vad ska vi säga till krigsflyktingar och människor som utsatts för olika typer av övergrepp mer mardrömslika än vi ens kan föreställa oss? Att deras trauman kan väljas bort, snipp, snapp? Det vore helt absurt och obeskrivligt cyniskt. Saknar de människorna mod att vara lyckliga? Knappast. Väljer t ex barnslavarna i Kongos gruvor sin livsstil? Goodness. Bara frågan är så dum att en tappar andan.
Att bestämma sitt liv här och nu, att ha mål och att kunna revidera dem, kräver utrymmet och möjligheten (bl a den ekonomiska) att fritt få göra det. Till dig som har de förmånerna, grattis! Jag hoppas att du inser hur privilegierad du är. Du har då också friheten att inbilla dig att alla problem här i världen är interpersonella relationsproblem och att dina subjektiva mindervärdeskänslor är det viktigaste du kan ägna dig åt. Det är de inte. Därmed inte sagt att de är oviktiga, att jobba med acceptans och självkänsla kan vara både välgörande och utvecklande, men frågan är hur långt det verkligen räcker.
Dessutom skulle jag vilja föreslå att den i boken omtalade ”strävan efter överlägsenhet” (och mindervärdeskomplexen som sägs uppstå i förhållande till denna strävan) är ett kulturellt betingat påfund och inte alls något universellt. I andra kulturer, på andra platser och i andra tider har det uppfattats, uppfattas och kan komma att uppfattas helt annorlunda. Enligt min ståndpunkt är denna ”strävan efter överlägsenhet” en eurocentriskt föreställning som appliceras på allt och alla överallt och i alla tider som om den vore en absolut sanning. Något jag bestämt ifrågasätter.