tynne

När jag vaknade i morse hade nervsystemet flippat ur. Det händer regelbundet och är en del av att vara ickeneurotypisk. Iallafall är det så för mig. Jag satt vid köksbordet och vibrerade, försökte få i mig en kopp kaffe och en skiva rostat bröd med apelsinmarmelad (av den syrliga sorten). Det gick sådär. Motoriskt funkar jag väldigt dåligt i de här lägena, men när jag så småningom lyckades ta mig ut ur lägenheten och in i bilen för att köra till Filipstad (efter att först ha skrapat framrutan fri från ett tunt islager, som visade sig sitta mer på insidan än på utsidan) kändes allt lite bättre. Luften var kall och lugnande, ljudet av däcken mot asfalten rogivande. Väl på vägen började bilder och tankar (och alla tankar är bilder) skölja genom huvudet (eller var det nu händer) i en rasande hastighet. Jag brukar kalla det ”mina inspirationssamtal med Gud”. Ser alla möjliga kopplingar och samband, får nya uppslag, idéer, visioner. Det kan komma poesi eller andra infall.

En tanke jag minns fladdrade förbi var att det redan finns alldeles för många böcker, alldeles för många ord – och säkert också alldeles för många bloggar – och att det språk vi verkligen behöver lära oss är trädens.

Det är något jag lagt en hel del energi på, att lära mig tala trädens språk. För en utomstående kan det låta märkligt likt tystnad, men om en lyssnar noga (och lyssnandet är centralt i all språkinlärning) så kan en höra att det finns något annat där, precis som det finns något annat i kommunikationen med djur eller vatten eller stenar eller andra dimensioner.

Trädens språk är ett språk vi inte kan undvara, ett språk som förbinder allt och alla i den här världen. Det sker på flera nivåer, både över och under jord.

Nu när året går mot sitt slut är det som känns viktigast att påminna om trädens språk. Och om lyssnandet. En sekund fick jag för mig att jag skulle sammanfatta året som (nästan) gått, men sedan bestämde jag mig för att det får vara. Det var ett år. Ett år som gick. Mycket var sorgligt, somligt var roligt. Allt var lärorikt.

Då jag är född på årets sista dag, nyårsafton, önskar jag aldrig några goda nya år innan nyårsdagen. ”Året är inte slut än”, brukar jag trotsigt invända när någon önskar gott nytt redan i mellandagarna. Jag motsätter mig bestämt att årets avslutande dagar behandlas som om de vore oviktiga och ovidkommande. Vad som helst kan hända närsomhelst. Varje dag är, liksom varje varelse, unik och lika mycket värd som alla andra. På nyårsdagen börjar det nya året. Då kan vi hälsa in det med att önska varandra att det ska bli gott.

Så länge: ett omsorgsfullt och glimrande avslut, något att bevara i hjärtat. Det önskar jag er. Oss. Träden. Allt och alla. Frid och fred.

PS. Nervsystemet lugnade ner sig hyfsat under dagens gång. Jag hittade en ny bok om virkning på biblioteket. Att virka är en nervlugnande aktivitet. Just idag var det inte hela proppskåpet som exploderade (a k a nervkollaps), vilket också kan hända. Att handarbeta, att göra saker långsammare och att andas gjorde situationen bättre.