tynne

”Kom ihåg att hålla rent och fint efter dig. Tack!” skriver jag på en lapp som jag sedan sätter upp i duschen i källaren, vilken i dagarna byggts om och snyggats till så att vi fått ett rum i rummet byggt kring duschkabinen, med en dörr som kan låsas, nymålade väggar och en plastmatta på det kalla betonggolvet. En välkommen uppdatering.

Jag hyr en etta med kokskåp på tredje (översta) våningen i ett hus, byggt i mitten av 1940-talet, i en liten bostadsrättsförening vid namn Ödlan. Jag älskar min etta. Dock saknas dusch i lägenheten. Toalett och tvättställ finns, men för att duscha måste en gå ner i källaren där en duschkabin av något äldre modell står i ett källarutrymme med små fönster, intill ett torkrum för platskrävande tvätt (typ lakan), som också används för vinterförvaring av en och annan krukväxt.

På senare tid har den för flera enrummare gemensamma duschen förslummats. Något som gjort mig väldigt arg eftersom jag avskyr att komma dit och hitta tomma schampoflaskor slängda på golvet, min egen flaska duschcreme tömd (men inte av mig) och engångsrakhyvlar och gamla drickaburkar liggande över högt och lågt. Jag blir liksom tokig av den sortens nonchalans och bristande respekt. Och som den svensk jag är så skriver jag lappar. Först en vänlig men bestämd. ”Tänk på att detta är ett gemensamt utrymme och att fler kan vilja använda duschen”… o s v. Jag plockade bort och slängde skräpet, ja, städade helt enkelt, och satte lappen väl synlig på den rejäla spegel som hänger på väggen jämte duschkabinen.

Ingenting hände.

Då skrev jag en ilsknare lapp som började med ”Hur svårt ska det vara?” och förklarade att gamla flaskor, burkar och rakhyvlar inte ska lämnas över högt och lågt och att varken jag eller någon annan i föreningen boende är ”din” morsa.

Och nu är alltså duschen ombyggd och piffad. Jag väntar med spänning på hur det ska bli framöver. Under tiden funderar jag en hel del kring detta med att ta ansvar för det gemensamma, att vara omsorgsfull och göra snyggt för att andra ska bli glada och för att visa respekt för både människor och saker/platser/tillgångar. Det där med att lämna platsen lite finare/trivsammare/mer välstädad och ompysslad när en går än den var när en kom. För mig och många andra är det en självklarhet. Min ilska handlar i grund och botten om det, om hur många som inte tycks ha det varsamma sättet att förhålla sig. Om hur slit-och-slängig jag upplever att inställningen hos människor i omgivningen ofta kan vara. Om hur det i alla möjliga sammanhang (långt bortom bostadsrättsföreningens dusch) tycks som om omtanken om andra och annat är obefintlig.

Hur blev så många så vårdslösa med det gemensamma?

I förlängningen, tänker jag, syns den vårdslösheten också i de större perspektiven på hur skapelsen och dess resurser (av alla slag) hanteras; med – milt uttryckt – bristande respekt. Duschen i min källare är givetvis en piss i Mississippi i förhållande till det, men som i det lilla så ock i det stora. Och tvärtom.