tynne

Högst upp på en hylla i en av mina favoritbutiker för inredning – tillika handelsträdgård och café, en oslagbar kombination – får min dotter och jag syn på en rufsig gosedjursörn. Det är nog första gången jag ser ett gosedjur i form av en örn. En vithövdad havsörn är det uppenbart, som får mig att associera till allt jag läst om Nordamerika före den europeiska koloniseringen. (Kolonialism och dess katastrofala följder runtom i världen är ett av mina specialintressen, men det är inget jag kommer att fördjupa mig i här och nu, om det skriver jag på andra ställen.)

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det, i en butik fylld av alla möjliga vackra saker och nu inför advent oräkneliga lysande julstjärnor och andra pyntattiraljer inte minst, är just en ensam rufsig gosedjursörn som mer än någonting annat tilldrar sig min uppmärksamhet.

Eller jo, jag vet nog förresten. Det har med ostyrigheten att göra, att hela den lilla örnen på sin hylla under taket, lutad mot en betydligt större och stadigare nallebjörn, ser ut som om den körts i en torktumlare eller skapats lite på sniskan i största allmänhet. Ungefär som en själv kan känna sig, tänker jag. Tilltufsad och spretig, men med leende näbb (hur nu det går till, att en gosedjursnäbb faktiskt kan le) sitter den där och kikar ner på mig med sina, av rufs halvt dolda, svarta pärlögon.

Anar förvisso lager av symbolik här och skulle kunna göra en utläggning om livet och alla dess turer och hur tilltufsad en kan bli av dem, men nej, det får vara. Framförallt handlar det om humor. En av tillvarons allra viktigaste ingredienser, som bör tillsättas med besked och i rikliga mängder.

Okej, säger jag till min dotter, jag har funnit mitt nya spirit animal. Klockrent.