tynne

Idag, den trettonde november, tänker jag på Marie som skulle ha fyllt sjuttio år om hon levt. Marie var min mammas kusin, min morfars brorsbarn. När hon var 32 dog hon av en överdos sömntabletter, som hon tagit efter att hennes sambo oväntat gått bort under en enklare hjärtoperation ett par dagar tidigare. På tåget mot Göteborg, där de bodde, satt Maries lillebror, som inte hann fram till sin syster innan det var för sent. Även han är borta nu sedan ganska länge, liksom föräldrarna, min morfars lillebror och svägerska, som blev mycket gamla och överlevde båda sina barn.

I min släkt har det begåtts flera självmord. Emellanåt tänker jag på det. Och jag har all förståelse i världen för att människor ibland inte orkar leva längre.

Jag läste just ut Den som följer en stjärna vänder inte om, Malin Haawinds bok om Malin Blomsterberg, Ellen Keys allt-i-allo på Strand, som börjar och slutar med att Blomsterberg tar sitt liv genom att gå ner i Vättern. Jag tyckte mycket om boken och skildringen av hur mörker, depression och utmattning mer och mer tar över Malin Blomsterbergs liv. Den kändes så nära och oroande att jag var tvungen att läsa långsamt och ta många pauser eftersom jag emellanåt fick svårt att andas.

Därtill klassaspekten, skildrandet av maktordningen, allt det osynliggjorda hårda slitet, föreställningen om att vissa människor bara ska orka och klara hur mycket som helst, arbeta ända in i döden. Fortfarande är det så på så många sätt och platser. Klyftorna, orättvisorna, fattigdomen… Allt det där som varit och är, men som inte skulle behöva vara. Inte är menat att vara.

Marie. Tillbaka till henne. Jag minns hennes frimodighet och lekfullhet. Hur hon gungade högt med mig och brorsan, som var barn, fastän hon var vuxen och cool och rolig. Hon hade så mycket humor, jag minns hennes leende och hennes skratt, det långa bruna håret.

Idag gör det fortfarande ont att hon är borta. Idag tänker jag att kanske hade allt kunnat bli annorlunda om hon fått akut krisstöd i chocken och sorgen efter sin älskade sambo, men jag vet inte eftersom jag inte vet vad som rörde sig i hennes inre, kanske hade funnits, rört sig där, sedan tidigare, sedan länge.

Det blir tydligt, idag när jag minns Marie, att jag har så många frågor. Och jag känner att det var något som trasades sönder där och då, i och med hennes död. Inte bara för mig, utan för oss alla i släkten på min mammas sida.

Att vi har levt med det, men inte pratat om det. Eller såhär, visst pratade vi då och då om Marie och om saknaden efter henne, det gjorde vi, men aldrig om hennes död. Inte sedan de första dagarna, kanske veckorna, efter att den inträffat. Nu känner jag att det finns ett hål i allting på grund av det. Att vi borde ha pratat. Fast jag har ingen aning om hur.

Grattis på 70-årsdagen, Marie! Jag saknar dig här. Har saknat dig så länge. Men jag hoppas att du har det bra där du är, och att de av våra gemensamma som gått efter också är där med dig. På en plats vackrare och skönare än vad ord kan beskriva. Att ni är där tillsammans. På en plats av kärlek.