tynne

Då och då tar jag en tur till naturreservatet Högbergsfältet i Persberg, en mil från Filipstad och två mil hemifrån Hällefors. Igår var ett tillfälle när det hände helt spontant. Jag hade varit på biblioteket i Filipstad och hämtat en reserverad bok, Pankaj Mishras ”Världen efter Gaza”, och var på väg hem då jag beslutade mig för att stanna till eftersom vädret var så fint.

Högbergsfältet är ett gammalt gruvfält intill en sjö, Yngen, med många kulturminnen och väldigt vacker, varierad och artrik natur. Lediga, varma dagar brukar området vara fullt av människor som vandrar, grillar, leker och hänger omkring. Ett populärt utflyktsmål m a o, inte minst med anledning av den trolska gruvgången Tilas Stoll, genom vilken en kan gå (en ganska bra bit) för att slutligen komma ut i ett gammalt gruvrum som öppnar sig mot himlen ovanför. Den som googlar kan hitta gott om foton därifrån.

Första gången jag kom till platsen för ungefär sju år sedan stannade jag på den första parkering jag såg, klev ur bilen och började gå på den stig jag först hittade. Via den stigen kom jag att passera förbi en gammal stånggång (en mekanisk anordning med koppling till Christofer Polhem, vilken användes för att forsla bort vatten ur gruvhålen, såvitt jag kunnat begripa – men ta mig inte alltför hårt på orden här, efterforskningar på området kan behövas, då det inte är teknik & mekanik som är temat för den här texten och jag generellt är ganska tekniskt ointresserad) och kom därefter fram till ett gruvhål med en skylt där jag läste följande:

”Det var i Yngshyttegruvan ett ras inträffade år 1868 och tre arbetare blev instängda [i en fördjupning] under rasmassorna. En av de tre klarade sig oskadd och kunde räddas, men hans två kamrater, Anders Petter Nilsson Söder och Johan Peter Frisk, begravdes djupt under raset och man insåg snart att något hopp om räddning inte fanns. För att förkorta lidandet tog man ett gemensamt beslut med Söder om att stoppa konsten [koppla av konstledningen] och sätta gruvan under vatten. Frisk och Söders kroppar togs upp ur gruvan och begravdes den 23/2 1868 på Skavnäsets kyrkogård.”

När jag vid mitt första besök på den här platsen läste detta var det som att få ett knytnävsslag i magen. Tanken på hur de satt fast där nere, Johan och Anders Petter, och hur de själva var med i att tvingas besluta om sin egen drunkning gjorde så ont. Ännu idag kan jag inte hålla tillbaka tårarna när jag tänker på det. Emellanåt kommer tanken på de här männen, deras anhöriga och deras öden fallande över mig. Kan en föreställa sig någonting värre än att bli instängd under rasmassor? Kan en föreställa sig något värre än att inse att inget hopp om räddning finns och att, slutligen, behöva ta beslutet om sin egen död för att, som det står i texten, förkorta lidandet?

På nätet finns, via en qr-kod på skylten, lite mer att läsa om händelsen, som hur den påverkade de dödas familjer. Johan Frisk, som var född i Färnebo den 2 september 1827 (och dog tillsammans med sin kamrat Anders Petter i Ynghyttegruvan den 14 februari 1868) hade en hustru, Maria, och en styvdotter, Stina Kajsa, vars liv blev hårt. År 1904, finns det upptecknat, sökte Maria fattighjälp och fick en skärv av den summa hon önskat. År 1905 flyttade hon till Fogdhyttans fattigvårdshem där hon dog 1908, 77 år gammal och änka sedan 40 år.

Anders Petter Nilsson Söder, född i Filipstad den 6 december 1827, var också han gift. Hans änka blev inte äldre än femtio. Vid makens bortgång hade hon fem barn boende hemma. Det yngsta av dem, Anna Lovisa, född 1863, dog i november 1868, alltså samma år som sin far.

Författaren av texterna på Persbergsbygdens historias hemsida noterar att det fanns gott om änkor i byn som var i behov av fattighjälp.

Ja, det måste ha varit så erbarmligt fattigt och tufft för så många människor i det här området. Det fanns de som bodde i jordkulor på det här gruvfältet! Jordkulor! (Något jag kanske kan återkomma till i en senare text.) Och så allt hårt slit, allt detta ofattbart tunga arbete…

Att besöka den här platsen får mig förstås också att tänka på alla platser i världen där det fortfarande är slitsamt på samma vis, platser där gruvindustrin äter och äter och äter, omättlig under giriga exploatörers/kolonisatörers kontroll. Platser där människor, även barn, varje dag betalar med sina liv. Det är oförlåtligt.

Varje gång jag stannar upp vid Yngshyttegruvan – och det gör jag varje gång jag besöker Högbergsfältet, av vördnad för Johan och Anders Petter och alla dem vars hårda arbetarliv byggde framtiden, gav kommande generationer sådant som dessa arbetare aldrig ens kunde drömma om – känner jag en djup och vild sorg. Det är som om den väller upp ur själva marken, platsen, och tar sig in i kroppen, får det att hugga i bröstet. Så är det även denna vårliga tisdag.

På vägen tillbaka stannar jag vid den slaggstenshusruin som ligger intill parkeringen. Löven har börjat spricka ut på träd och buskar, marken är full av vitsippor. Det är skönt att stå med ansiktet vänt mot aprilsolen en stund, lutad mot en blågrönskimrande slaggstensvägg. Jag undrar ifall Johan och Anders Petter, och deras fruar och barn, fick möjligheten att njuta på liknande sätt ibland. Hoppas det.