tynne

Nu var det länge sedan jag skrev, igen. Tiden gick, som tiden gör, men fortare. Och jag kände mig så trött. Kanske var det vårens ankomst, det inrusande ljuset och dess intensitet. Skrev förvisso några små dikter, men kom mig inte för med att lägga upp dem. Eventuellt gör jag ett inlägg av dem senare, när jag beslutat mig för ifall det känns meningsfullt att publicera dem eller ej. Eller, förresten, vad spelar det för roll? Vad som är meningsfullt eller inte när det kommer till text är knappast upp till mig att besluta; det som den ene finner tröst eller inspiration i att läsa kommer att vara den andre helt likgiltigt. Det enda en som poet, artist, konstnär, skapande människa (eller vad än en nu vill kalla sig) kan göra är att hålla på. Att skriva, måla, sjunga eller på annat sätt ge uttryck för det som av någon fördold och oförklarlig anledning genomströmmar och uppfångas av en. Så, ja, jag får nog småningom ta och göra en post av de där dikterna.

Jag kände mig alltså bara så förbaskat trött på allt. Så frustrerad och ledsen. Så förbannad. På läget i landet och världen, på kolonialism, kapitalism och korruption. På folkmordet i Gaza. På gruvindustrin. På all idioti och alla orättvisor och allt våld som bara tillåts fortgå. Försökte skriva om det, deltog i några aktioner, upplevde att min röst drunknade i larmet och att allt var meningslöst, men gjorde det ändå. Satt vid älven och glodde. Återhämtade mig i mina anhörigas och vänners sällskap, tacksam över att ha anhöriga och vänner.

Och så läste – och läser – jag förstås. Som vanligt. Just nu gör jag omläsningar av Marlen Haushofers ”Väggen” (från 1963) och av Val Kilmers självbiografi ”I’m Your Huckleberry: A Memoir” (från 2020). Den förstnämnda eftersom den bokklubb i vilken jag är med valde den inför nästa träff och den sistnämnda eftersom jag är ett Kilmer-fan i sorg över hans bortgång.

Det har nu gått några dagar sedan Val Kilmer dog och det har skrivits oräkneliga hyllningar till honom. Vi delade födelsedag, Val och jag, den 31 december, och jag har på mina – våra – årsdagar brukat tänka på det. Det är väl så det blir när en beundrar någon. Även konstnären Monica Sjöö, som jag också beundrar, var född på nyårsafton. Henne fick jag gåvan att träffa och brevväxla med under några år innan hennes död. Val däremot känner jag förstås bara genom filmerna, konsten och det intryck och avtryck han gjorde, men det är ju det märkliga med larger-than-life-stjärnor och offentliga personer, att en kan känna sig djupt besläktad med något i deras uttryck och energi. Även hur detta går till tillhör det fördolda och oförklarliga, Mysteriet, men jag tänker att det hänger samman med alltings en- och etthet. Att skapelsen, allt det både synliga och osynliga, är en/ett och att allt och alla i den är förbundna som av osynliga trådar och sammanhang.

Val Kilmers självbiografi är glimrande, sjungande, full av humor, andlighet och värme. Så vacker och läsvärd att jag tror att en inte ens behöver vara ett fan för att riktigt uppskatta den. Fast det kan jag förstås inte säga säkert eftersom jag själv är ett. På något vis är det så innerligt upplyftande att ta del av begåvade, engagerade, djupt tänkande och kännande människors liv. Det inger hopp, mod och styrka.

Även ”Väggen” är en styrkebok för mig, men på ett helt annat sätt. Den handlar om en kvinna som en morgon vaknar upp ensam i en jaktstuga i Alperna, bakom en genomskinlig vägg. I sällskap av en hund vid namn Lo, en ko vid namn Bella och några katter, Katta, Pärla och Tiger, lär hon sig sedan att utföra alla de sysslor och handlingar som får dem att överleva. Vad som hänt i världen ”där ute” är oklart. Ens vad väggen består i eller om den överhuvudtaget finns som en objektiv erfarenhet är oklart. Det är konstigt och skönt på samma gång. Enkelheten, närheten till naturen och döden, kommunikationen med djuren och avsaknaden av sökt actiondramatik är på samma gång befriande och oroande. Allt är gåtfullt och vemodigt på det där oerhörda, fascinerande och emellanåt nästintill outhärdliga sättet som också själva livet är det.

Och, javisst ja, en sak till: jag har ett nytt pussel också. Ett mycket fint femhundrabitars påskpussel. Att pussla fram tre kaniners tebjudning till väl vald musik är verkligen väldigt vilsamt och läkande. Närmast förtrollande.