tynne

Bangården vilar i månens blick
och där är hon, en nattlig resande
På perrongen längre ner,
vid sidan om

Ett gammalt foto, svartvitt
– men inte av detta, detta är nu, var nu, nyss –
är gömt i hennes väska, innerfacket
Bara hon vet att det ligger där
vem som avbildats

Fallande snö, kall april
vinden drar in från norr
En gång var hon jag
Inte längre, men en gång, en enda
En annan

Mitt nervsystem har fått nog

Egentligen sedan alltid, det är ett permanent tillstånd

Mitt nervsystem är ett utbrunnet proppskåp

Och oron som skapas av att leva med det, i det

Är en daglig kamp

Som att ständigt försöka röra sig framåt

I trettio sekundmeter från norr

Men just idag regnar det också, här i motvinden

Det enda jag vill är att kura ihop mig i en jordkula

Omgiven av små sammetslena nosande kaniner

Eller, i brist på jordkulor, i en bekväm soffa

En bred med mjuka dynor i något naturmaterial

Sådan där grov bomull kanske, på samma gång

Sträv och mjuk, vävd liksom i kullar

Då skulle en katt eller två kunna hålla mig sällskap

Inte en hund, den vill bara gå ut tillsammans

Men en katt vore skönt, ett egenutgående djur

Som kunde ligga intill mig och trampa

Så länge det självt ville

Slaggstenshusruinen och ett av träden nära Yngshyttegruvan.

Då och då tar jag en tur till naturreservatet Högbergsfältet i Persberg, en mil från Filipstad och två mil hemifrån Hällefors. Igår var ett tillfälle när det hände helt spontant. Jag hade varit på biblioteket i Filipstad och hämtat en reserverad bok, Pankaj Mishras ”Världen efter Gaza”, och var på väg hem då jag beslutade mig för att stanna till eftersom vädret var så fint.

Högbergsfältet är ett gammalt gruvfält intill en sjö, Yngen, med många kulturminnen och väldigt vacker, varierad och artrik natur. Lediga, varma dagar brukar området vara fullt av människor som vandrar, grillar, leker och hänger omkring. Ett populärt utflyktsmål m a o, inte minst med anledning av den trolska gruvgången Tilas Stoll, genom vilken en kan gå (en ganska bra bit) för att slutligen komma ut i ett gammalt gruvrum som öppnar sig mot himlen ovanför. Den som googlar kan hitta gott om foton därifrån.

Första gången jag kom till platsen för ungefär sju år sedan stannade jag på den första parkering jag såg, klev ur bilen och började gå på den stig jag först hittade. Via den stigen kom jag att passera förbi en gammal stånggång (en mekanisk anordning med koppling till Christofer Polhem, vilken användes för att forsla bort vatten ur gruvhålen, såvitt jag kunnat begripa – men ta mig inte alltför hårt på orden här, efterforskningar på området kan behövas, då det inte är teknik & mekanik som är temat för den här texten och jag generellt är ganska tekniskt ointresserad) och kom därefter fram till ett gruvhål med en skylt där jag läste följande:

”Det var i Yngshyttegruvan ett ras inträffade år 1868 och tre arbetare blev instängda [i en fördjupning] under rasmassorna. En av de tre klarade sig oskadd och kunde räddas, men hans två kamrater, Anders Petter Nilsson Söder och Johan Peter Frisk, begravdes djupt under raset och man insåg snart att något hopp om räddning inte fanns. För att förkorta lidandet tog man ett gemensamt beslut med Söder om att stoppa konsten [koppla av konstledningen] och sätta gruvan under vatten. Frisk och Söders kroppar togs upp ur gruvan och begravdes den 23/2 1868 på Skavnäsets kyrkogård.”

När jag vid mitt första besök på den här platsen läste detta var det som att få ett knytnävsslag i magen. Tanken på hur de satt fast där nere, Johan och Anders Petter, och hur de själva var med i att tvingas besluta om sin egen drunkning gjorde så ont. Ännu idag kan jag inte hålla tillbaka tårarna när jag tänker på det. Emellanåt kommer tanken på de här männen, deras anhöriga och deras öden fallande över mig. Kan en föreställa sig någonting värre än att bli instängd under rasmassor? Kan en föreställa sig något värre än att inse att inget hopp om räddning finns och att, slutligen, behöva ta beslutet om sin egen död för att, som det står i texten, förkorta lidandet?

På nätet finns, via en qr-kod på skylten, lite mer att läsa om händelsen, som hur den påverkade de dödas familjer. Johan Frisk, som var född i Färnebo den 2 september 1827 (och dog tillsammans med sin kamrat Anders Petter i Ynghyttegruvan den 14 februari 1868) hade en hustru, Maria, och en styvdotter, Stina Kajsa, vars liv blev hårt. År 1904, finns det upptecknat, sökte Maria fattighjälp och fick en skärv av den summa hon önskat. År 1905 flyttade hon till Fogdhyttans fattigvårdshem där hon dog 1908, 77 år gammal och änka sedan 40 år.

Anders Petter Nilsson Söder, född i Filipstad den 6 december 1827, var också han gift. Hans änka blev inte äldre än femtio. Vid makens bortgång hade hon fem barn boende hemma. Det yngsta av dem, Anna Lovisa, född 1863, dog i november 1868, alltså samma år som sin far.

Författaren av texterna på Persbergsbygdens historias hemsida noterar att det fanns gott om änkor i byn som var i behov av fattighjälp.

Ja, det måste ha varit så erbarmligt fattigt och tufft för så många människor i det här området. Det fanns de som bodde i jordkulor på det här gruvfältet! Jordkulor! (Något jag kanske kan återkomma till i en senare text.) Och så allt hårt slit, allt detta ofattbart tunga arbete…

Att besöka den här platsen får mig förstås också att tänka på alla platser i världen där det fortfarande är slitsamt på samma vis, platser där gruvindustrin äter och äter och äter, omättlig under giriga exploatörers/kolonisatörers kontroll. Platser där människor, även barn, varje dag betalar med sina liv. Det är oförlåtligt.

Varje gång jag stannar upp vid Yngshyttegruvan – och det gör jag varje gång jag besöker Högbergsfältet, av vördnad för Johan och Anders Petter och alla dem vars hårda arbetarliv byggde framtiden, gav kommande generationer sådant som dessa arbetare aldrig ens kunde drömma om – känner jag en djup och vild sorg. Det är som om den väller upp ur själva marken, platsen, och tar sig in i kroppen, får det att hugga i bröstet. Så är det även denna vårliga tisdag.

På vägen tillbaka stannar jag vid den slaggstenshusruin som ligger intill parkeringen. Löven har börjat spricka ut på träd och buskar, marken är full av vitsippor. Det är skönt att stå med ansiktet vänt mot aprilsolen en stund, lutad mot en blågrönskimrande slaggstensvägg. Jag undrar ifall Johan och Anders Petter, och deras fruar och barn, fick möjligheten att njuta på liknande sätt ibland. Hoppas det.

Inte påskvecka ännu, men pusslet är klart nu.

Vatten i små blå kristallskålar
Nästan ljudlöst
Solen som en äggula
Under ytan, levande
Ingen färdas längre den här
Vägen

–

Någon bodde en gång här
Bakom dessa tunna skynken: silhuetter
Vidsträckta skuggor, viskande ljus
Hon talar till oss
Lägger sina metalliska ord i våra
Munnar
På våra tungor av tråd
Vindlande rött genom tidens labyrint

–

Vid det övergivna växthuset – koltrastar
Sedan blev det hennes tur
En mosaik av skärvor fyllde kvällen
Stjärnhimlen och natten
Ur mörkret tog rävar och ugglor form
Avvaktande, längre in
Ett ensamt ljus fick brinna, bara
Dess cirkel vid nog att bevara hoppet
Dess lilla värme en vagga

–

Allt kan komma till användning i det sköra
Och i öster
Där hudlöshetens gryning – rå och
Översvallande skarp
Ritar sina undervattenskartor

Följ med henne dit, ut
Hon är din ledsagerska
Av okänt ursprung, i mörker
Flödande

–

Den större saknaden
Är en brusande älv genom människan
Ögonen värker sönder
Måste stängas mot det skarpa
Men humlorna har vaknat
Våren skall komma
Trots allt och med eller utan
Dess obeveklighet oövervinnerlig
Sand

Nu var det länge sedan jag skrev, igen. Tiden gick, som tiden gör, men fortare. Och jag kände mig så trött. Kanske var det vårens ankomst, det inrusande ljuset och dess intensitet. Skrev förvisso några små dikter, men kom mig inte för med att lägga upp dem. Eventuellt gör jag ett inlägg av dem senare, när jag beslutat mig för ifall det känns meningsfullt att publicera dem eller ej. Eller, förresten, vad spelar det för roll? Vad som är meningsfullt eller inte när det kommer till text är knappast upp till mig att besluta; det som den ene finner tröst eller inspiration i att läsa kommer att vara den andre helt likgiltigt. Det enda en som poet, artist, konstnär, skapande människa (eller vad än en nu vill kalla sig) kan göra är att hålla på. Att skriva, måla, sjunga eller på annat sätt ge uttryck för det som av någon fördold och oförklarlig anledning genomströmmar och uppfångas av en. Så, ja, jag får nog småningom ta och göra en post av de där dikterna.

Jag kände mig alltså bara så förbaskat trött på allt. Så frustrerad och ledsen. Så förbannad. På läget i landet och världen, på kolonialism, kapitalism och korruption. På folkmordet i Gaza. På gruvindustrin. På all idioti och alla orättvisor och allt våld som bara tillåts fortgå. Försökte skriva om det, deltog i några aktioner, upplevde att min röst drunknade i larmet och att allt var meningslöst, men gjorde det ändå. Satt vid älven och glodde. Återhämtade mig i mina anhörigas och vänners sällskap, tacksam över att ha anhöriga och vänner.

Och så läste – och läser – jag förstås. Som vanligt. Just nu gör jag omläsningar av Marlen Haushofers ”Väggen” (från 1963) och av Val Kilmers självbiografi ”I’m Your Huckleberry: A Memoir” (från 2020). Den förstnämnda eftersom den bokklubb i vilken jag är med valde den inför nästa träff och den sistnämnda eftersom jag är ett Kilmer-fan i sorg över hans bortgång.

Det har nu gått några dagar sedan Val Kilmer dog och det har skrivits oräkneliga hyllningar till honom. Vi delade födelsedag, Val och jag, den 31 december, och jag har på mina – våra – årsdagar brukat tänka på det. Det är väl så det blir när en beundrar någon. Även konstnären Monica Sjöö, som jag också beundrar, var född på nyårsafton. Henne fick jag gåvan att träffa och brevväxla med under några år innan hennes död. Val däremot känner jag förstås bara genom filmerna, konsten och det intryck och avtryck han gjorde, men det är ju det märkliga med larger-than-life-stjärnor och offentliga personer, att en kan känna sig djupt besläktad med något i deras uttryck och energi. Även hur detta går till tillhör det fördolda och oförklarliga, Mysteriet, men jag tänker att det hänger samman med alltings en- och etthet. Att skapelsen, allt det både synliga och osynliga, är en/ett och att allt och alla i den är förbundna som av osynliga trådar och sammanhang.

Val Kilmers självbiografi är glimrande, sjungande, full av humor, andlighet och värme. Så vacker och läsvärd att jag tror att en inte ens behöver vara ett fan för att riktigt uppskatta den. Fast det kan jag förstås inte säga säkert eftersom jag själv är ett. På något vis är det så innerligt upplyftande att ta del av begåvade, engagerade, djupt tänkande och kännande människors liv. Det inger hopp, mod och styrka.

Även ”Väggen” är en styrkebok för mig, men på ett helt annat sätt. Den handlar om en kvinna som en morgon vaknar upp ensam i en jaktstuga i Alperna, bakom en genomskinlig vägg. I sällskap av en hund vid namn Lo, en ko vid namn Bella och några katter, Katta, Pärla och Tiger, lär hon sig sedan att utföra alla de sysslor och handlingar som får dem att överleva. Vad som hänt i världen ”där ute” är oklart. Ens vad väggen består i eller om den överhuvudtaget finns som en objektiv erfarenhet är oklart. Det är konstigt och skönt på samma gång. Enkelheten, närheten till naturen och döden, kommunikationen med djuren och avsaknaden av sökt actiondramatik är på samma gång befriande och oroande. Allt är gåtfullt och vemodigt på det där oerhörda, fascinerande och emellanåt nästintill outhärdliga sättet som också själva livet är det.

Och, javisst ja, en sak till: jag har ett nytt pussel också. Ett mycket fint femhundrabitars påskpussel. Att pussla fram tre kaniners tebjudning till väl vald musik är verkligen väldigt vilsamt och läkande. Närmast förtrollande.