Här är ytterligare några foton från dagens promenad genom hemstaden. Som vanligt vet jag inte vad jag känner när jag vandrar omkring här. Kan inte reda ut det. Fast en känsla tror jag ändå att jag kan identifiera och benämna. Vemod.












Här är ytterligare några foton från dagens promenad genom hemstaden. Som vanligt vet jag inte vad jag känner när jag vandrar omkring här. Kan inte reda ut det. Fast en känsla tror jag ändå att jag kan identifiera och benämna. Vemod.












Befinner mig i Visby ett par dagar för att besöka mina sjuka föräldrar och, visade det sig, hantera ett kaos.
Här och nu, fredag middag, tar jag en promenad genom en småsolig stad, så passar på att dela några bilder. Sådana som, påstås det, säger mer än tusen ord. (Ett märkligt uttalande, tycker jag. Osant. Men det spelar ingen roll just här och nu.) Enjoy novemberljuset! 🍁✨️











Lyssnar till Mavis Staples nya världsbästa album Sad and Beautiful World på repeat. Funderar över att ångest är nervsystemets sätt att signalera överbelastning, vilket jag i veckan läste om, och att musik och röster som Mavis är helande och botande medicin och balsam för överbelastade och uttröttade nervsystem.
På något ställe, i någon slags dikt, skrev jag en gång att om jag får möjligheten att bo med en katt igen så ska hon heta Mavis. Råkar det vara en hankatt får han väl heta någonting annat. Till exempel Silas. För att det är ett av mina favoritnamn, och för att jag har hört att det är bra att kattnamn innehåller bostaven s. (Har ingen aning om ifall det är sant.) Eller så får den heta Morrison. Efter Van. En annan helare. Ja, det är det rimligaste. Det är förstås så det måste bli.
✨️
When I come out of my dressing room, I go to my heart and say a little prayer and go out on stage. There I am, coming to lift you up and to motivate you. I want to bring joy. It’s gospel, and gospel is the truth. It’s what I do. I’m going to bring you the truth and lift up your spirit. – Mavis Staples

Hurra! För första gången på många dagar tittade solen fram och spred sin gyllene blick över oss! Då passade jag på att cykla till Knuthöjdsmossen. Det var rejält blött där, och alldeles underbart.





En plats jag ständigt återvänder till i minnet är den lilla underbara communityn Azahara i Sierra Nevada i Al Andalus. Två gånger, i april 2023 och april 2024, har jag givits möjligheten att besöka den och delta i min vän och favoritlärare i sufism Baraka Blues undervisning. Den lilla moskén, där vi bad och gjorde dhikr (åminnelse) tillsammans, är så ljuvlig i sin enkelhet, så full av kärlek och ljus.
Idag börjar jag dagen med att lyssna till Sidi Ahmeds, Baraka Blues, senaste föreläsningsserie på Rumi Center for Spirituality and the Arts youtubekanal. Seeking Effacement in God heter den. En av de många viktiga saker han säger är ”Just be where Allah puts you.” Det är en fantastisk påminnelse, tänker jag. Att med full närvaro och uppmärksamhet, fysiskt och andligt, vara på just precis den plats där en befinner sig och lita helhjärtat på att det är just precis på den platsen en, här och nu i varje här och nu, är menad att vara.
Insha’Allah får jag gåvan att besöka den lilla moskén i bergen igen, eller kanske Marocko eller Istanbul, som jag i många år drömt om att få se och uppleva. Det kommer att visa sig. Just här och nu befinner jag mig också bland berg, i en svensk bruksort med krympande invånarantal. Av någon anledning är jag menad att vara här, så jag ska göra mitt bästa för att vara det med full medvetenhet och närvaro, idag och alla dagar jag har här.
❤️
”Our true nature is luminosity, which is to say, knowledge and wisdom, which is to say love and trust; it is an inner knowing of our connection with Being itself, and all beings by virtue of our shared origin and return and, indeed, constant sustenance in the eternal and absolute Divine Unity that brings multiplicity forth in a gift of compassion and mercy.” – Baraka Blue
En av dem jag beundrar mest här i världen är min mamma. Jag vet ingen som varit så sjuk på så många olika sätt under så lång tid, men som ändå lever – och gång på gång hittar viljan att leva. Ingen som haft så många år av svåra smärtor; som har gått igenom så många komplicerade operationer, åtminstone ett 30-tal, under vilka brutna ben (porslinsskelett kallas det, en typ av benskörhet som gjort att bl a båda hennes höftben har gått rakt av flera gånger) och trasiga kroppsdelar har skruvats ihop och bytts ut; som har fått hela ena benet amputerat; som förlorat en njure i cancer; som haft hjärnblödning, ett tiotal blodförgiftningar och som inte kan röra mer av kroppen än sina helt förvridna händer och sina underarmar; och som dessutom har problem med synen.
Trots allt detta och mer därtill är hon fortfarande engagerad i världen, i människorna, i miljö- och rättvisefrågor, i livet självt.
I fyrtio år har hon varit svårt sjuk, men hennes hjärta är starkt och hon är helt klar i huvudet.
Naturligt nog har min mammas sjukdomar och allt som följt med dem haft avgörande inflytande på mitt och min familjs liv, på flera olika sätt. Det finns så mycket sorg, så många tankar och känslor, men här och nu är det jag mest av allt känner, utöver kärleken till min mamma, en enorm beundran och vördnad inför hennes outtröttliga kamp. Det är mirakulöst, tänker jag, hur hon gång på gång har kommit igen, tagit sig upp ur smärtans och förtvivlans avgrunder, vänt blicken utåt, mot världen, mot andra människor och olika företeelser.
En gång i tiden var hon en skicklig handarbete, som stickade klädesplagg så jämna och fina att alla trodde de var köpes. Som vävde och sydde och bakade de godaste kanelbullar jag ätit i hela mitt liv.
Det är årtionden sedan hon kunde göra sådana saker, och sedan min pappa flyttade till demensboendet han nu bor på sedan ett antal år tillbaka, så är det bara hemtjänsten och den som då och då kommer på besök som lagar till något i ugnen i min mammas kök eller viker ihop yllefiltarna hon vävde och hänger dem över stolsryggar eller sänggavlar.
Vi flyttade många gånger under min uppväxt och lägenheten i Visby där min mamma bor har aldrig varit mitt hem, men det är hennes och hon trivs där.
Min mamma älskar havet, hon älskar blommor och fina kläder och allt som är vackert. Hon har ett verkligt öga för skönhet.
När hon var 32 år gammal dog hennes egen mamma, som hon också älskade och som var hennes (och mitt) stora stöd. Då blev hon mycket sjuk, min mamma. Fick lungsot, vilket var väldigt udda på 1970-talet, och blev inlagd på sjukhus ganska länge.
Hon hann sedan vara allvarligt sjuk flera gånger under de tio år som följde innan hon blev ännu sjukare i den aggressiva reumatiska sjukdom som har lett fram till den situation hon befinner sig i idag.
Min mamma är en ofattbart ömsint och kärleksfull människa. Ju äldre jag blir desto tydligare ser jag det och förundras över det. Jag vet att hon emellanåt känner att livet varit hårt mot henne, behandlat henne orättvist, men hur skulle hon kunna klandras för det? Hennes bördor har varit, och är, minst sagt tunga att bära. I årtionden har hon levt i en kropp som, iallafall för mig, mest av allt liknar ett fängelse. Ändå har hon humor kvar! Glädje och nyfikenhet jämte sorg och ilska.
Vad som kan kallas ett sjuhelsikes jädraranamma har hon. En urkraft som är helt fantastisk. Idag har hon fått komma hem efter sin senaste operation, en slang i magen.
Viveca heter hon. Min mamma. Och jag älskar henne.

Efterhand har jag förstått att sådant som ätstörningar och tvångstankar (ocd) aldrig egentligen går över. Att en periodvis kan må bättre och, inte minst, mer effektivt dölja dem, men att så snart något triggar dem så smackar de till igen. Yttrar sig på ett eller annat sätt. Det finns ”metoder” men de handlar nog främst om maskering faktiskt. Om att, både inför en själv och andra, få det att se ut som om tvångstankarna upphört och på så sätt, eventuellt, klara sig lite bättre i vardagen när en positiv respons uppstår (i omgivningen och därigenom i en själv) på att en lyckats hantera något som tidigare upplevdes alldeles ohanterligt.
Jag säger inte att skälen och orsakerna bakom tvångstankarna inte kan läkas. Det kan de kanske. Jag vet inte. Det jag säger är att det inte är min egen personliga upplevelse och erfarenhet att de på riktigt gör det.
På senare tid har jag funderat mycket över hur tvångstankarna och något sådant som en växande svårighet att äta sammanhänger med sorg över världsläget; de pågående folkmorden, de vinande högervindarna, de växande klyftorna, allt detta öppna och dolda våld som i olika grad begås i det kapitalistiska, imperialistiska, koloniala världsomfattande systemet, såväl geografiskt sett längre bort som alldeles inpå knuten, inpå vardagslivet. Kanske är tvångstankarna, äcklet och motviljan kroppens sätt att reagera på orättvisorna och våldets vedervärdighet?
Allt är under skinnet, allt tynger, för allt, allt, allt hänger samman.
Det går inte en dag utan att jag känner avgrunden i kroppen, i varje andetag. Är detta konsekvensen av att vara hudlös, av att inte kunna stänga omvärlden ute, utan istället hela tiden uppleva det som om en befinner sig i en mardröm?
Vi som skulle kunna ha det så bra här på jorden. Alla tillsammans.
Emellanåt får jag rådet att ”stänga av” och ”vända mig bort”, men för mig finns inget sådant alternativ. Världen kommer åt mig, ständigt och oavbrutet, oavsett om jag stänger ögon och öron eller ej. Jag kan inte förklara varför det är så, alltid har varit så, men det är ett faktum. Kanske hänger det samman med något som en läkare skulle kalla ”hjärnskador i en prematurhjärna” eller något i den stilen, fast på fackspråk. Någon avvikelse som lett till en förhöjd känslighet i den radar som uppfångar omvärldens signaler. Eller kan det härledas till något i nervsystemet som i sin tur är kopplat till hudens ofullgångna utveckling och därmed bristande skydd? Hur ska en riktigt kunna veta? Kroppen är en makalös organism med förmågor vi kanhända anar bara en bråkdel av. Tillvaron är ett hav, ett sammanhängande helt där allt påverkar allt annat, elektriskt, med impulser, ett oändligt pulserande nätverk av mysterium.
En tanke jag har är att tvångstankarna är ett individens förtvivlade försök att bringa ordning i alltsammans. Att det bästa jag kan göra är att så uppmärksamt som möjligt notera dem och sedan lämna över dem i bön, eftersom jag ändå är övertygad om att Gud (eller vilket otillräckligt begrepp en nu än väljer) är ren kärlek, skönhet och nåd, utan motsatser. Det är ett kontinuerligt arbete.
Ekvationen är väl egentligen enkel, när oron ökar, ökar också tvångstankarna. Spelar ingen roll om det är oro nära eller långt borta, för oro känner inga gränser och reser utan pass. Finns den så finns den och då drabbar den oss.

I nättres, efter att jag fått veta att en av de mest godhjärtade och begåvade människor jag någonsin mött har lämnat den här världen, drömde jag om Ojnare.
Vi var där i Ojnareskogen på nytt, R och alla vi andra. I solidaritet med skogen, med livet, med varandra. Och musiken strömmade som en våg av kärlek genom den.
Vissa människor lämnar ett helt ofattbart tomrum efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka på det där talesättet jag ofta hörde de vuxna upprepa när jag var barn, efter min mormors bortgång: ”Den gudarna älskar dör ung.” Från latinet, så det var väl något som romarna sa. Men varför ”gudarna” skulle ta de snällaste och bästa kunde iallafall inte jag begripa.
Nu kan jag fundera över varför någon så varm och vänlig som R måste gå, varför världen måste berövas hans unika och enastående gåva, hans ljus, redan innan han hunnit fylla femtio. Det är en gåta och ett mysterium och jag vet att någon som t ex jag själv, som vimsar omkring här och är allmänt halvkass på att klara av ens det, inte kan komma i närheten av att begripa det, men det känns så sorgligt och tomt.
Må R vila i frid och skönhet. Må ljuset och melodierna omsluta honom.
Må Guds allomfattande nåd och kärlek omfamna och varsamt hålla honom och alla andra vars tomrum vi, den stund vi ännu är här, lämnas att fylla med goda minnen. Med omtanke, omsorg och mod.
Låt oss minnas vår dödlighet och låt oss stå upp för det som är viktigt och sant. Alltid.

En dag som den här dagen
en dag som idag
när betongkroppen värker och kväver,
myrstackshuvudet bultar men dörrarna
är stängda och låsta,
en dag som den här dagen, upprepade dagar, varje dag
tänker jag på människorna i Sudan
Kongo, Palestina, Turtle Island
på barnen och kvinnorna
på mark så täckt av blod att det syns från rymden
på folkfördrivning, kolonialism och våld
En dag som den här dagen
och alla dagar
vet jag att allt vi har att göra här
är att stå upp för de förtryckta, de våldsutsatta, de vars rättigheter kränks
Utan rättvisa ingen fred
allt annat är rökridåer och falskspel
Tack och lov, säger jag till tyngden,
att försynen försåg mig med förstånd
och med ett levande, bultande hjärta
💔
Förra helgen talade vi om våra favoritregissörer, min yngste son och jag. Hans favorit är Christopher Nolan, min är Wes Anderson. Han uppmanade mig att se Tenet, en av ett par Nolan-filmer jag ännu inte sett, så jag gjorde det igårkväll.
Filmen behandlar tiden och möjligheten att röra sig bakåt i den, från framtid tillbaka till nutid. På actionvis förstås. Den var inte lika mäktig som Inception, som jag gillar så mycket att jag sett den fem gånger, men väldigt spännande och bitvis tänkvärd ändå.
När jag vaknade i morse, utan tvärångest och fylld av tacksamhet över alla livets gåvor (familj och vänner, vår mysiga lilla etta, mitt kreativa rum, hösten, ljusslingor, fötter att stå på och gå med, kaffe och knäckebröd i skafferiet, pelargoner, syn och hörsel, ja, allt, allt, stort som smått) berättade jag för M, min man, om filmen och frågorna i den kring hur tiden fungerar. Han lyssnade och sa:
”Såhär ser jag på det. Nutiden och det vi tänker på som framtid, ja, de liv vi lever i den här dimensionen, är egentligen uppskjuten dåtid. I det större gudomliga perspektivet har allt det vi upplever, allt som (ur ett mänskligt perspektiv) har varit, är och kommer att vara, redan hänt. Allt är redan skapat. Allt detta är Skapelsen, Guds skapelse. Det vi kallar Tiden är ett rum, den dimension, där allt detta utspelar sig. Framtiden börjar när vi lämnar den här dimensionen, när vi dör. Och det vi benämner Den yttersta dagen är slutet på den här dimensionen och även på vår upplevda framtid efter döden. Då förflyttas vi till den yttersta dimensionen, det eviga livet, som är presens. Evig presens. Evigt nu. Evigheten.”
Vi har pratat om detta förut, gör det då och då, men idag är det som om M:s perspektiv kastar en ny stråle av ljus över det muslimska förståelserummet. I linje med sådant jag läst, känt och anat i all den islamska/sufiska litteratur och praktik jag fördjupat mig i. En våg av värme och glädje rullar in över mig. Kärlek och nåd, tänker jag. Oändlig ömsint omsorg.
Vi talar om den fria viljans plats och begränsningar, om intention.
”Vi vet inte alltid”, säger M. ”En människas intention kan vara välvillig, även om vi inte uppfattar det så. Bara Gud vet vad som finns i den människans hjärta. Det är mellan Gud och Hans/Hennes tjänare.”
Sedan går jag till affären. Den lilla världen känns så rymlig idag, luften kall men skön att andas. Torget ligger i stort sett tomt, ett äldre par och en pappa med sin dotter är på väg in på Pekås samtidigt som jag. Därinne har julpynt och stjärngossestrutar redan åkt fram.
Idag är det Alla helgons dag. Min son och jag har planerat att ta en promenad till kyrkogården i skymningen. Även om vi inte har några förmödrar och förfäder på den här platsen så känns det fint att göra det. I gammal keltisk tradition sägs att slöjan mellan världarna nu, runt All Hallow’s Eve (31 oktober), Samhain, är som tunnast. Vi tänder våra små ljus och hedrar dem som gick före oss. Finns helt nära i osynligheten.

