Vet inte vad det är, någon slags influensa kanske, men hursomhelst är jag sjuk. Den här boken, Zen and the Art of Knitting, som kom från Pangloss antikvariat & text för några dagar sedan, håller mig sällskap och gör min dag.
Har också hunnit lyssna till en samling översättningar av Attars poesi till engelska. Det var ljuvligt. Blev så glad över att hitta den här (helt nyutkomna) boken i min ljudboksapp. Ska genast göra en omlyssning.
Enastående underbar.
Det var inte såhär jag tänkt mig att tillbringa denna soliga, vackra första oktoberdag, men det är såhär det är. För stunden. Och nu lyser eftermiddagssolen in på balkongen. Med ett par värktabletter i kroppen kan jag sitta där och njuta ett tag.
Tiden reste vidare, men skyltarna blev kvar. Ofta önskar jag att det hade varit möjligt att färdas tillbaka, besöka platserna häromkring som de såg ut för sextio eller sjuttio eller hundra år sedan. Tänk så underbart det måste ha varit att resa med tåg i början av 1900-talet. Äventyret.
Just här handlade det nog inte om passagerartrafik utan om transporter, kanske något som hade med timmer och flottning och frakt att göra. Eller med bruket. Säkert med bruket. Alltid med bruket. Stigen löper alldeles intill Svartälven. Den har t o m ett namn, Kontorsvägen, och ett väldigt fint gammalt trähus ligger vid den. Ibland har jag sett höns där.
Älvatyg kallade vi dessa morgonens vävar bland gräs och buskar när barnen var små. Särskilt min äldste son, höstdagjämningsbarnet, var djupt fascinerad av dem. Liksom jag.
Vi föreställde oss att det var älvorna som efter sina danser på ängar och åkrar lämnade sina kläder kvar för oss att se och glädjas åt.
Ett mycket, mycket kärt minne, älvatyget. Hur de höstmorgon efter höstmorgon fyllde trädgården på Hässelby.
Idag är det älvatyg på Knuthöjdsmossen som jag har glatt mig åt och fotograferat.
Älvatyg. Kvarlämnat i gräset denna vackra, krispiga septembermorgon.
Första gången jag kom i kontakt med Ibn ‘Arabi var när jag, 22 år gammal, läste Torbjörn Säfves ”Var inte rädd”. Och även om just den boken (som jag tycker väldigt mycket om och som berört mig djupt) kanske egentligen handlar mest om Säfves bild av Ibn ‘Arabi (och/eller eventuellt om Säfve själv) så har Ibn ‘Arabi vandrat med mig sedan dess, om än på visst avstånd. Det tackar jag Säfve för. När jag för några år sedan – hösten 2018 tror jag att det var – hörde W Rory Dickson samtala med min lärare och vän Baraka Blue om Ibn ‘Arabi i min favoritpodcast Path & Present, så knappade sufimästaren in på mig. Jag letade upp föreläsningar på nätet, läste en del, men kom sedan av mig lite igen, eftersom Shaykh Al Akbar kräver en hel del engagemang. Men så, för några veckor sedan, kände jag ett akut behov av att ägna den här hösten åt Ibn ‘Arabi. Olika små händelser ledde mig närmare honom igen. Så jag sökte upp Ibn ‘Arabi Society på nätet och gick med. Därefter beställde jag den här boken. Och vilken bok! Så truly amazing. Så tillgänglig, välskriven och en njutning att läsa. Kommer att läsa om den igen och igen! ❤️
Tiden är ett rum. Vi rör oss genom det, mot utgången, och när exit-dörren öppnas för oss stiger vi in i någon annan, okänd, del av huset. Kanske avgör i vilken mån vi söker kontakt med det där okända vårt förhållande till kreativitet och konst? Och nu pratar jag inte om etablerade konstnärers konst i det postpostmoderna kapitalistiska samhällsbygget, utan om konst som ett förhållningssätt, människors skapande uttryck hur små eller stora de än är. Om det så bara är att sitta på balkongen mitt i natten och spela munspel så tyst att en inte riskerar att väcka grannarna. Om det så bara är att placera ett skyltdockehuvud i ett husvagnsfönster på Bergmästarvägen. Om det så bara är att röra med handen lätt vid varje staketstolpe en passerar och uttala en liten bön. Som David Bowie sa i någon intervju, återgivet i ett ljudklipp i Moonage Daydream, den coolaste musikfilm som någonsin gjorts: Sökandet är grejen. Sökandet är vad konsten handlar om.
September doftar och smakar mysterium, öppnar oräkneliga fönster i mig mot rymden och stjärnorna, världarna bortom. Det är enkelt att tänka på tid och konst och sökande i september. Som om denna månad är gjord för det.
Om Gaza. Och just efter att jag skrivit raden ”Inför kraften i den dom som ska falla” blev det helt svart i rummet. Strömmen gick. Helt oväntat och bara i proppskåpet i vår hall. Kanske var det en bekräftelse. Jag vet inte. Men det jag vet är att allting har ett pris. Och att priset för att låta ondskan härja fritt och begå folkmord är högt. Det ska det vara. Det måste det vara.
För några veckor sedan hittade jag en app som tar polaroidkamerafoton. Det var skoj, tyckte jag, men glömde sedan bort alltsammans när jag dippade. Idag kom jag på igen att jag har den, appen! Här är, bara för min kärlek till polaroid, tre gamla bilder (från Arne Högsander-utställningen, se tidigare post) och fem nya:
Barndomens platser, ja, hela livets platser, är minnen i kroppen. Den fysiska känslan av dem stiger fram ur gömmorna, poppar upp utan förvarning, fragment virvlande och oförutsägbara. Med ens kan jag känna en vävbeklädd vägg under fingertopparna, en viss sten mot handflatan, gräs mot fötter och ben, bigarråträdets stam och grenar som vidrör mig, pressar sig mot min mage, mitt bröst.
Detaljer, detaljer, detaljer, världen är uppbyggd av dem. Och av de fysiska förnimmelserna av texturer, tyngder, temperaturer. Etsade, ingraverade i huden, i varje nerv.
🍁
Vårdpersonal har berättat för mig att när en föds mycket för tidigt så saknas lager av skydd för nerverna, det saknas hud. All beröring förstoras, det minsta tryck kan bli smärtsamt, som för prinsessan på ärten. Jag har tänkt mycket på det, för det är min livslånga upplevelse (även under min uppväxt och under alla år ingen kunde förstå eller verifiera det). Upplevelsen av att allt lämnar avtryck.
🍁
När jag öppnar Fejan dyker ett minne upp. Ett foto från en promenad och en text jag skrev och la upp för ett år sedan. Jag läser den och inser hur mycket jag fortfarande kämpar med att hantera det här. Förmodligen kommer att göra resten av livet. Men jag är väldigt glad och tacksam över att jag, på förunderliga vägar, fick träffa läkaren Kamilla i en i övrigt helt tom psykiatrisk klinik fredagen den sjunde juni förra året. Det förändrade något i mig. Att bli sedd förändrar alltid något.
Här är texten:
Just nu tar värken praktiskt taget all kraft och energi jag har, vilket resulterar i att även om det finns saker jag vill göra, så orkar jag inte. Läkaren jag träffade i juni, specialist i neuropsykiatri, förklarade att värken hänger ihop med övrig livslång och medfödd annorlundahet (ickeneurotypiskhet) i min – ihop med resten av mig – tre månader för tidigt födda hjärna. Det kändes både sorgligt och stärkande att få veta. Sorgligt för att jag kämpat så mycket i motvind, och under många och långa perioder inte velat leva, och stärkande för att hon förstod och kunde förklara. Nej, jag är inte och har aldrig varit ”överkänslig” på det sätt jag blev utskälld för som barn; jag var överväldigad och utmattad och stirrig och ångestfylld av den störtflod av intryck som jag inte själv kunde eller fick stöd av omvärlden att hantera. Min hjärna har aldrig haft de filter som krävs. Det saknas grejer i den, hur mycket jag än kunde läsa och skriva vid fyra års ålder, aldrig har stavat fel och kunde (fortfarande kan) komma ihåg varenda människas, som jag någonsin träffat, födelsedag. Mina ”exekutiva funktioner” är påverkade, sa läkaren. Allting kräver mycket mer energi, kanske tre gånger så mycket, som för någon utan annorlundaheten. Själv har jag alltid instinktivt känt det, men aldrig kunnat reda ut eller förklara. Och jag var ju så ”smart”, så ”snabb i tanken” och ”begåvad”… Well, well, det en vinner på gungorna förlorar en på karusellerna, antar jag. Olika falla livets lotter och allt det där. Hursomhelst var det en sådan lättnad och glädje att prata med den där kunniga läkaren Kamilla. Det kändes som om jag flög hem. I flera dagar var jag så lätt, så lätt. Sedan kom sorgen. Sorgen över att i ett helt liv ha försökt göra det omöjliga, för – som läkaren sa – annorlundaheten i hjärnan kan inte tränas bort, den är som den är. Och är det något jag behöver göra, sa hon, så är det att leva med den genom att, med kunskap om den, stå upp för mig själv. Hur gör en det? Jag vet inte riktigt ännu. Jag går längs Göransvägen – en underbart udda villagata i Hällefors som har allt en kan önska, inklusive svamphus (se bilden), och funderar på det.
🍁
Svamphuset på Göransvägen
Några foton som hör ihop med texten Naturkonst. De vackra löven på parkeringen och bron, naturkonstverket samt några av pinnarna i samlingen.
tynne 