Kategori: Uncategorized
-
Överallt, skönhet.
-
Om detaljer, förundran och långsamhet
Egentligen är livet för svårt, tycker jag. Det är för svårt att leva. Men jag tror att det är mitt sinne för detaljer och min förundran som gång på gång räddar mig. Och jag tror att detaljsinnet och förundran hänger ihop. Det händer hela tiden och så många gånger att jag bara måste stanna upp inför någonting litet, litet. Något jag ser att andra människor går förbi, inte lägger märke till. Men, tack och lov, har jag fått gåvan att se och lägga märke till det.
Det kan vara ett löv med en avvikande färg eller form bland andra löv, det kan vara en hjärtformad plastbit eller sten på marken, det kan vara ett speciellt ljus som faller in i ett rum eller ett moln som har en särskild form. Små detaljer, överallt och alltid, det är det som bygger världen. I alla fall upplever jag det så, och alla de små detaljerna har så mycket skönhet. Och just då, i ögonblicket när jag ser de här detaljerna och tar in dem, så uppfylls jag av förundran och vördnad inför all den skönheten.
Igår läste jag ett citat av David Lynch där han sa att skönheten framträder när vi saktar ner. Det är någonting jag funderat mycket över under ett antal år nu och jag håller med Lynch – må han vila i frid och kraft – om att det är så. Världen blir så mycket vackrare när allt går långsammare. Vi hinner ta in så mycket mer då. Jag föreställer mig att det gäller även dem som inte är födda med ett utpräglat sinne för detaljer, de får tid att öva upp det.
Själv må jag vara sprintersnabb i tanken, men allting annat går långsamt. Det har tagit tid att komma till rätta med den dissonansen, som har skapat oändligt med frustration. Sedan jag förstått varför det är på det här sättet tränar jag på att acceptera det. Påminnelsen om att detaljsinne och förundran är en välsignelse hjälper mig med det, liksom påminnelsen om hur viktig långsamhet är, hur mycket den tillför genom att låta saker och ting få ta sin tid och genom att allting blir så mycket tydligare, noggrannare och vackrare när vi saktar in.
-
Om ett hav
Min man berättar om
hur han talade till havet i den stund
då han och 70 andra flyktingar
gav sig iväg ut i den lilla gummibåten
Hur han talade direkt till det, som till en
vördad vän
–
Vi är alla Guds tjänare
sa han då, säger han nu
Vem vet varifrån hjälpen och stödet ska komma?
Vår uppgift är att överlämna oss
och att tala direkt till varandra som
Jämlikar
–
Ja, vi är alla jämlikar
även om den som står framför de där löpsedlarna
som jag nämnde i förra dikten
luras att betvivla det
–
Glöm inte, glöm aldrig
Det hade gått väldiga vågor i flera dagar
före överresan
men där och då, den decemberdagen
blev ytan blank som en spegel, havet milt
–
Glöm inte, glöm aldrig att
i den verkliga verkligheten
är vi alla
Varandras
-
Om en bok jag läste…
Av nyfikenhet fick jag för mig att läsa en s k självhjälpsbok som fått högsta betyg i BTJ-tidningen och varit allmänt upphaussad ett tag.
”Våga vara illa omtyckt: Modet att vara sig själv” heter den, vilket borde ha hållit mig borta från att ens ge den en chans från första början, men jag var som skrivet (till mitt försvar) nyfiken.
Eftersom jag tyckte att det behövdes skrev jag, efter att ha pinat mig igenom den, en recension som jag försökte dela på min ljudbokstjänst, som motvikt till hyllningskören. Trist nog var den alldeles för lång, så nu publicerar jag den här istället. La så pass mycket tid och energi på den att det vore roligt om den finns tillgänglig någonstans… Here goes:
Även om Alfred Adler kanske förtjänar att lyftas fram och har haft ett stort inflytande på modern terapi, så riskerar denna bok att bli bara ännu ett tillskott i den tröttsamt individfixerade egen-lyckas-smed-självhjälps-litteraturen.
Att se att varje människa har kapacitet att förändras är förvisso gott och väl, men parallellt med detta behövs en kritisk undersökning av det senkapitalistiska samhällsbygget, i vilket långt ifrån alla ges utrymmet att ens fundera över sin livssituation och sina val.
De teorier som förs fram här stämmer förstås väl in i det rådande terapeutiska medelklassparadigmet (och tilltalar säkert just den grupp som främst nyttjar terapi, utifrån att de har de ekonomiska förutsättningarna att göra det) men haltar när det kommer till att möta världens mångfald av konkreta orättvisor och ojämlika förutsättningar. Inte heller är den till minsta stöd för människor som har en i dagsläget helt befogad sorg och rädsla kring frågor som rör t ex krig och klimatet. Individualpsykologi i all ära, men är det verkligen mer individcentrering vi behöver när världen står i brand? Och vad ska vi säga till krigsflyktingar och människor som utsatts för olika typer av övergrepp mer mardrömslika än vi ens kan föreställa oss? Att deras trauman kan väljas bort, snipp, snapp? Det vore helt absurt och obeskrivligt cyniskt. Saknar de människorna mod att vara lyckliga? Knappast. Väljer t ex barnslavarna i Kongos gruvor sin livsstil? Goodness. Bara frågan är så dum att en tappar andan.
Att bestämma sitt liv här och nu, att ha mål och att kunna revidera dem, kräver utrymmet och möjligheten (bl a den ekonomiska) att fritt få göra det. Till dig som har de förmånerna, grattis! Jag hoppas att du inser hur privilegierad du är. Du har då också friheten att inbilla dig att alla problem här i världen är interpersonella relationsproblem och att dina subjektiva mindervärdeskänslor är det viktigaste du kan ägna dig åt. Det är de inte. Därmed inte sagt att de är oviktiga, att jobba med acceptans och självkänsla kan vara både välgörande och utvecklande, men frågan är hur långt det verkligen räcker.
Dessutom skulle jag vilja föreslå att den i boken omtalade ”strävan efter överlägsenhet” (och mindervärdeskomplexen som sägs uppstå i förhållande till denna strävan) är ett kulturellt betingat påfund och inte alls något universellt. I andra kulturer, på andra platser och i andra tider har det uppfattats, uppfattas och kan komma att uppfattas helt annorlunda. Enligt min ståndpunkt är denna ”strävan efter överlägsenhet” en eurocentriskt föreställning som appliceras på allt och alla överallt och i alla tider som om den vore en absolut sanning. Något jag bestämt ifrågasätter.
-
Om förtvivlan och lite hopp
Det finns en spricka i verkligheten
Som blir tydligare och tydligare för varje dag som går
På löpsedlarna: de rika
Deras väl och ve, som om de inte levde som de gör
På de fattigas och förslavades bekostnad
Inte ett ord om folkmorden, fördrivningarna, fascismen
Inte ett ord om kolonialism och exploatering
Inte ett ord om
Den verkliga verkligheten
Istället är det som om Hollywoodbilden av världen
Vore på riktigt, som om
Alla lögner vore på riktigt
Och inemellan dem diet- och träningstips och all satans
Individcentrerad, bagatellfixerad smörja
–
Det enda rimliga tillståndet här och nu är
Utmattning
Varvat med
Ursinne
Och i dem båda: sorg
Ett hav av den
Och så en planka hopp som agerar flotte
-
Väder
Det var som om snön sa:
”Stanna hemma, läs en bok, drick en kopp te,
spela sällskapsspel med barna, knacka på
hos grannen och fråga om hon behöver något
Eller, för all del, sov – ni är inbäddade nu,
jag har byggt mitt vinterpensionat för er att vila i
på spetskantade vita lakan”
Det var som om snön sa just så
när den föll i sådana mängder att det snabbt
blev omöjligt med de moderna påfunden
biltrafik och löneslaveri
All denna välsignade vita mjukhet, låt våra sinnen
mjukna i den, lägga sig ner och
göra snöänglar på marken,
trampa upp en stig i takt med
att tiden
saktar in
-
Om ord
När jag vaknade i morse hade nervsystemet flippat ur. Det händer regelbundet och är en del av att vara ickeneurotypisk. Iallafall är det så för mig. Jag satt vid köksbordet och vibrerade, försökte få i mig en kopp kaffe och en skiva rostat bröd med apelsinmarmelad (av den syrliga sorten). Det gick sådär. Motoriskt funkar jag väldigt dåligt i de här lägena, men när jag så småningom lyckades ta mig ut ur lägenheten och in i bilen för att köra till Filipstad (efter att först ha skrapat framrutan fri från ett tunt islager, som visade sig sitta mer på insidan än på utsidan) kändes allt lite bättre. Luften var kall och lugnande, ljudet av däcken mot asfalten rogivande. Väl på vägen började bilder och tankar (och alla tankar är bilder) skölja genom huvudet (eller var det nu händer) i en rasande hastighet. Jag brukar kalla det ”mina inspirationssamtal med Gud”. Ser alla möjliga kopplingar och samband, får nya uppslag, idéer, visioner. Det kan komma poesi eller andra infall.
En tanke jag minns fladdrade förbi var att det redan finns alldeles för många böcker, alldeles för många ord – och säkert också alldeles för många bloggar – och att det språk vi verkligen behöver lära oss är trädens.
Det är något jag lagt en hel del energi på, att lära mig tala trädens språk. För en utomstående kan det låta märkligt likt tystnad, men om en lyssnar noga (och lyssnandet är centralt i all språkinlärning) så kan en höra att det finns något annat där, precis som det finns något annat i kommunikationen med djur eller vatten eller stenar eller andra dimensioner.
Trädens språk är ett språk vi inte kan undvara, ett språk som förbinder allt och alla i den här världen. Det sker på flera nivåer, både över och under jord.
Nu när året går mot sitt slut är det som känns viktigast att påminna om trädens språk. Och om lyssnandet. En sekund fick jag för mig att jag skulle sammanfatta året som (nästan) gått, men sedan bestämde jag mig för att det får vara. Det var ett år. Ett år som gick. Mycket var sorgligt, somligt var roligt. Allt var lärorikt.
Då jag är född på årets sista dag, nyårsafton, önskar jag aldrig några goda nya år innan nyårsdagen. ”Året är inte slut än”, brukar jag trotsigt invända när någon önskar gott nytt redan i mellandagarna. Jag motsätter mig bestämt att årets avslutande dagar behandlas som om de vore oviktiga och ovidkommande. Vad som helst kan hända närsomhelst. Varje dag är, liksom varje varelse, unik och lika mycket värd som alla andra. På nyårsdagen börjar det nya året. Då kan vi hälsa in det med att önska varandra att det ska bli gott.
Så länge: ett omsorgsfullt och glimrande avslut, något att bevara i hjärtat. Det önskar jag er. Oss. Träden. Allt och alla. Frid och fred.
PS. Nervsystemet lugnade ner sig hyfsat under dagens gång. Jag hittade en ny bok om virkning på biblioteket. Att virka är en nervlugnande aktivitet. Just idag var det inte hela proppskåpet som exploderade (a k a nervkollaps), vilket också kan hända. Att handarbeta, att göra saker långsammare och att andas gjorde situationen bättre.
-
Här och nu
Nejdå, jag har inte gett upp och kastat in handduken på bloggandet, det har bara varit så mycket med allt. Men här och nu är jag här och nu. Det är den 23 december, en av årets finaste dagar, då julmagin och förväntan hänger i luften för oss som är så lyckligt lottade att vi har tak över huvudet, mat i magen och lever på en fredlig plats. (Om världens mörker, folkmorden i Palestina och Sudan m fl orättfärdiga och vanvettiga situationer, som krossar mitt hjärta varje dag, har jag skrivit på andra håll, så jag kommer inte att vidare kommentera det här.) Den tacksamhet jag känner över att kunna sitta med julpussel, virkpyssel och böcker framför brasteve på repeat och med Elvis julklassiker på Tidal strömmande ur högtalaren är obeskrivlig. Julefrid omsluter mig och jag, i min tur, föreställer mig att den strålar ut i och omsluter hela världen.
Det må låta som en skimrande önskedröm, men just här och nu lyfter den drömmen mot himlarna som om den vore evigt sann och oövervinnerlig.
God jul, alla! Min förhoppning är att snart kunna återuppta ett lite mer regelbundet skrivande. Behöver komma ikapp mig själv först bara, för att kunna höra och se vad som pågår i mitt inre rum för text och andra påhitt.
Ha en mysig midvinter så länge.
-
Gemensamt utrymme
”Kom ihåg att hålla rent och fint efter dig. Tack!” skriver jag på en lapp som jag sedan sätter upp i duschen i källaren, vilken i dagarna byggts om och snyggats till så att vi fått ett rum i rummet byggt kring duschkabinen, med en dörr som kan låsas, nymålade väggar och en plastmatta på det kalla betonggolvet. En välkommen uppdatering.
Jag hyr en etta med kokskåp på tredje (översta) våningen i ett hus, byggt i mitten av 1940-talet, i en liten bostadsrättsförening vid namn Ödlan. Jag älskar min etta. Dock saknas dusch i lägenheten. Toalett och tvättställ finns, men för att duscha måste en gå ner i källaren där en duschkabin av något äldre modell står i ett källarutrymme med små fönster, intill ett torkrum för platskrävande tvätt (typ lakan), som också används för vinterförvaring av en och annan krukväxt.
På senare tid har den för flera enrummare gemensamma duschen förslummats. Något som gjort mig väldigt arg eftersom jag avskyr att komma dit och hitta tomma schampoflaskor slängda på golvet, min egen flaska duschcreme tömd (men inte av mig) och engångsrakhyvlar och gamla drickaburkar liggande över högt och lågt. Jag blir liksom tokig av den sortens nonchalans och bristande respekt. Och som den svensk jag är så skriver jag lappar. Först en vänlig men bestämd. ”Tänk på att detta är ett gemensamt utrymme och att fler kan vilja använda duschen”… o s v. Jag plockade bort och slängde skräpet, ja, städade helt enkelt, och satte lappen väl synlig på den rejäla spegel som hänger på väggen jämte duschkabinen.
Ingenting hände.
Då skrev jag en ilsknare lapp som började med ”Hur svårt ska det vara?” och förklarade att gamla flaskor, burkar och rakhyvlar inte ska lämnas över högt och lågt och att varken jag eller någon annan i föreningen boende är ”din” morsa.
Och nu är alltså duschen ombyggd och piffad. Jag väntar med spänning på hur det ska bli framöver. Under tiden funderar jag en hel del kring detta med att ta ansvar för det gemensamma, att vara omsorgsfull och göra snyggt för att andra ska bli glada och för att visa respekt för både människor och saker/platser/tillgångar. Det där med att lämna platsen lite finare/trivsammare/mer välstädad och ompysslad när en går än den var när en kom. För mig och många andra är det en självklarhet. Min ilska handlar i grund och botten om det, om hur många som inte tycks ha det varsamma sättet att förhålla sig. Om hur slit-och-slängig jag upplever att inställningen hos människor i omgivningen ofta kan vara. Om hur det i alla möjliga sammanhang (långt bortom bostadsrättsföreningens dusch) tycks som om omtanken om andra och annat är obefintlig.
Hur blev så många så vårdslösa med det gemensamma?
I förlängningen, tänker jag, syns den vårdslösheten också i de större perspektiven på hur skapelsen och dess resurser (av alla slag) hanteras; med – milt uttryckt – bristande respekt. Duschen i min källare är givetvis en piss i Mississippi i förhållande till det, men som i det lilla så ock i det stora. Och tvärtom.
-
Spirit animal
Högst upp på en hylla i en av mina favoritbutiker för inredning – tillika handelsträdgård och café, en oslagbar kombination – får min dotter och jag syn på en rufsig gosedjursörn. Det är nog första gången jag ser ett gosedjur i form av en örn. En vithövdad havsörn är det uppenbart, som får mig att associera till allt jag läst om Nordamerika före den europeiska koloniseringen. (Kolonialism och dess katastrofala följder runtom i världen är ett av mina specialintressen, men det är inget jag kommer att fördjupa mig i här och nu, om det skriver jag på andra ställen.)
Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det, i en butik fylld av alla möjliga vackra saker och nu inför advent oräkneliga lysande julstjärnor och andra pyntattiraljer inte minst, är just en ensam rufsig gosedjursörn som mer än någonting annat tilldrar sig min uppmärksamhet.
Eller jo, jag vet nog förresten. Det har med ostyrigheten att göra, att hela den lilla örnen på sin hylla under taket, lutad mot en betydligt större och stadigare nallebjörn, ser ut som om den körts i en torktumlare eller skapats lite på sniskan i största allmänhet. Ungefär som en själv kan känna sig, tänker jag. Tilltufsad och spretig, men med leende näbb (hur nu det går till, att en gosedjursnäbb faktiskt kan le) sitter den där och kikar ner på mig med sina, av rufs halvt dolda, svarta pärlögon.
Anar förvisso lager av symbolik här och skulle kunna göra en utläggning om livet och alla dess turer och hur tilltufsad en kan bli av dem, men nej, det får vara. Framförallt handlar det om humor. En av tillvarons allra viktigaste ingredienser, som bör tillsättas med besked och i rikliga mängder.
Okej, säger jag till min dotter, jag har funnit mitt nya spirit animal. Klockrent.
tynne 