Kategori: Uncategorized
-
Påskpusslet som omnämns i senaste inlägget.
-
Tid som gick, Väggen, våren och Val Kilmer
Nu var det länge sedan jag skrev, igen. Tiden gick, som tiden gör, men fortare. Och jag kände mig så trött. Kanske var det vårens ankomst, det inrusande ljuset och dess intensitet. Skrev förvisso några små dikter, men kom mig inte för med att lägga upp dem. Eventuellt gör jag ett inlägg av dem senare, när jag beslutat mig för ifall det känns meningsfullt att publicera dem eller ej. Eller, förresten, vad spelar det för roll? Vad som är meningsfullt eller inte när det kommer till text är knappast upp till mig att besluta; det som den ene finner tröst eller inspiration i att läsa kommer att vara den andre helt likgiltigt. Det enda en som poet, artist, konstnär, skapande människa (eller vad än en nu vill kalla sig) kan göra är att hålla på. Att skriva, måla, sjunga eller på annat sätt ge uttryck för det som av någon fördold och oförklarlig anledning genomströmmar och uppfångas av en. Så, ja, jag får nog småningom ta och göra en post av de där dikterna.
Jag kände mig alltså bara så förbaskat trött på allt. Så frustrerad och ledsen. Så förbannad. På läget i landet och världen, på kolonialism, kapitalism och korruption. På folkmordet i Gaza. På gruvindustrin. På all idioti och alla orättvisor och allt våld som bara tillåts fortgå. Försökte skriva om det, deltog i några aktioner, upplevde att min röst drunknade i larmet och att allt var meningslöst, men gjorde det ändå. Satt vid älven och glodde. Återhämtade mig i mina anhörigas och vänners sällskap, tacksam över att ha anhöriga och vänner.
Och så läste – och läser – jag förstås. Som vanligt. Just nu gör jag omläsningar av Marlen Haushofers ”Väggen” (från 1963) och av Val Kilmers självbiografi ”I’m Your Huckleberry: A Memoir” (från 2020). Den förstnämnda eftersom den bokklubb i vilken jag är med valde den inför nästa träff och den sistnämnda eftersom jag är ett Kilmer-fan i sorg över hans bortgång.
Det har nu gått några dagar sedan Val Kilmer dog och det har skrivits oräkneliga hyllningar till honom. Vi delade födelsedag, Val och jag, den 31 december, och jag har på mina – våra – årsdagar brukat tänka på det. Det är väl så det blir när en beundrar någon. Även konstnären Monica Sjöö, som jag också beundrar, var född på nyårsafton. Henne fick jag gåvan att träffa och brevväxla med under några år innan hennes död. Val däremot känner jag förstås bara genom filmerna, konsten och det intryck och avtryck han gjorde, men det är ju det märkliga med larger-than-life-stjärnor och offentliga personer, att en kan känna sig djupt besläktad med något i deras uttryck och energi. Även hur detta går till tillhör det fördolda och oförklarliga, Mysteriet, men jag tänker att det hänger samman med alltings en- och etthet. Att skapelsen, allt det både synliga och osynliga, är en/ett och att allt och alla i den är förbundna som av osynliga trådar och sammanhang.
Val Kilmers självbiografi är glimrande, sjungande, full av humor, andlighet och värme. Så vacker och läsvärd att jag tror att en inte ens behöver vara ett fan för att riktigt uppskatta den. Fast det kan jag förstås inte säga säkert eftersom jag själv är ett. På något vis är det så innerligt upplyftande att ta del av begåvade, engagerade, djupt tänkande och kännande människors liv. Det inger hopp, mod och styrka.
Även ”Väggen” är en styrkebok för mig, men på ett helt annat sätt. Den handlar om en kvinna som en morgon vaknar upp ensam i en jaktstuga i Alperna, bakom en genomskinlig vägg. I sällskap av en hund vid namn Lo, en ko vid namn Bella och några katter, Katta, Pärla och Tiger, lär hon sig sedan att utföra alla de sysslor och handlingar som får dem att överleva. Vad som hänt i världen ”där ute” är oklart. Ens vad väggen består i eller om den överhuvudtaget finns som en objektiv erfarenhet är oklart. Det är konstigt och skönt på samma gång. Enkelheten, närheten till naturen och döden, kommunikationen med djuren och avsaknaden av sökt actiondramatik är på samma gång befriande och oroande. Allt är gåtfullt och vemodigt på det där oerhörda, fascinerande och emellanåt nästintill outhärdliga sättet som också själva livet är det.
Och, javisst ja, en sak till: jag har ett nytt pussel också. Ett mycket fint femhundrabitars påskpussel. Att pussla fram tre kaniners tebjudning till väl vald musik är verkligen väldigt vilsamt och läkande. Närmast förtrollande.
-
Snö
Det är knappast de återvändande minusgraderna och den rikliga mängden snö som får mig att tappa lusten på allt; våren är på väg trots väntade bakslag och jag har aldrig varit den som dissar vintern, tvärtom. Jag dissar förresten ingen årstid utan gillar dem alla, även om sensommaren/tidighösten i augusti – september är min favorit. Om jag nu måste välja. (Det måste jag förstås inte.) Nej, snarare är det världsläget som känns så förtvivlat. Och jag med det. Skriver: ”Gå hem, världen. Du är inte bara full, du är sinnessjuk.” En stor och förlamande sorg ligger som ett dyngsurt tyngdtäcke över dagarna. Snön är bara en extrafilt.
Jag försöker skriva, men det går dåligt. Varken snön eller världens hjärtlöshet vill bli poesi. Inte ens trädet utanför, det som jag kallar det yttersta och tittar ut på från mitt fönster på tredje våningen när jag skriver, lånar just nu ut sin ande till mig att inspireras av. Allt är tomt och tyst på avdelningen för kreativa infall, så jag ger upp och bestämmer mig för att plocka fram ett pussel istället, för precis som musik är pussel medicin. Jag har några fina och färgglada 500-bitars som jag växlar mellan under pusselperioder. Nu har det gått ett par månader sedan sist. Ska det bli ”Songbirds” eller ”Woodland Picnic”? Kanske ”Afternoon Tea”? Alla mina pussel har tecknade motiv. Sådär upplyftande, blommiga, glada och brokiga som jag önskar att världen var. Precis som skrivandet, handarbetandet, musiken och pysslandet hjälper de mig att skapa en hållbar plats i den, en plats där jag orkar leva. En kraftplats. Det är något som jag är outsägligt tacksam över, möjligheten att få tillgång till en sådan plats.
Snön fortsätter att falla, temperaturen ligger på ett par minus. Det får nog bli ”Songbirds” ändå, eftersom fåglarna påminner om våren. Lagom jag plockar pusslet från hyllan bryter solen igenom. Inte mycket, men dagen blev med ens lite ljusare, bokstavligt talat. Eventuellt kommande poesi får ligga i mörkret och gro. Jag är osäker på ifall sorgen ens vill eller kan formulera sig. En får se. Under tiden, färggranna fåglar, en kopp te, någon schysst spellista. Ett pågående samtal med Det Yttersta Trädet och landsvägen där ute. Kontemplation över virvlande snöflingor.
-
Van the Man & jag
Tillbaka från det katt- och husväkteri som jag ägnat de senaste nio dagarna åt landar jag hemma i ettan igen, på Mos och min gamla soffa. Det har blåst kraftigt några dagar, vilket gör värken i kroppen värre. Till det kommer den sömnbrist jag, hur fint det än har varit att bo i ett hus mitt i lugnet, med sällskap av inte mindre än två norska skogskatter, badkar, oräkneliga böcker och möjlighet att elda i kaminen varje dag, har dragit på mig. Mina sömnproblem är livslånga och väldokumenterade. De kringstormande vindarna gör inte heller dem bättre, då blåst (även om jag kan uppskatta och fascineras av kraften i den) gör att oron i kroppen ökar. Vindarna ställer alltid till det, särskilt nordan.
Går in på Tidal och söker stödmusik. På senaste tiden har den främst bestått av allt jag kan hitta med Van Morrison. Det funkar nämligen så för mig, att jag (precis som när det gäller allt annat) fullkomligt snöar in på en artist eller ett sound i taget, i perioder. Detta är långt ifrån min första Van-period, det har funnits oräkneliga sedan jag först började lyssna till honom på allvar när jag var sjutton.
Nu upptäcker jag att det finns en nyutgiven låt, släppt samma dag som jag åkte till Hjulsjö och katterna. ”Down to Joy” heter den och jag trycker på den på repeat. Ligger sedan på soffan och lyssnar till den i ett par timmar innan jag går över till albumet ”Roll With the Punches” från 2017.
Det är omöjligt att beskriva hur jag känner. Inte för att jag någonsin vet i stunden vad det är jag känner, det tar timmar eller t o m dagar att ta reda på det efter vilken händelse eller i vilken situation som helst (ifall jag överhuvudtaget lyckas), men det är något varmt och tryggt och upplyftande och vackert. Samtidigt grundande och mjukt. Kanske är det glädje med ett stänk av vemod. Hursomhelst är det skönt, omslutande och läkande.
Musiken är min medicin, den mest effektiva medicinen av alla, t o m livsuppehållande. Det har den alltid varit. Under långa perioder av utmattning har jag inte orkat lyssna, då har jag bara sökt tystnaden – och ljudet av vatten och andra naturljud. Det kan kanske låta konstigt när någon älskar musik så mycket som t ex jag gör, att hen väljer bort den, men sorgligt nog kan den stora tröttheten efter att en har överväldigats av för många intryck (vilket i mitt fall går fort) göra att sinnena inte kan hantera ens den mest ljuvliga musik. Jag är en av dem som snabbt blir helt slut av att vistas i stimmiga eller bullriga miljöer, en av dem som svär tyst över skvalmusik och radio i affärer och på offentliga platser. En av dem som emellanåt inte orkar ta in ett endaste pip till.
När jag lyssnar gör jag det aktivt. Kan inte ha en radio eller teve stående på i bakgrunden, för det finns ingen bakgrund för mig, alla ljud hörs lika mycket.
Nu låter jag den nya, fantastiska Van Morrison-låten flöda genom mitt system hundra gånger och några av hans äldre låtar två eller tre. Därefter börjar jag googla bluesmunspel.
-
Hjulsjö, gamla hyttan.
Finner inga ord, inte idag, men den här platsen känns djupt. Liksom älven rör den sig i och genom mig, tar mig med sig – jag vet inte vart.
I fred ska den få göra det nu. Om det småningom kommer ord, så får det göra det.
Så länge: några foton.
-
Hjulsjö
Då jag under en dryg vecka fått gåvan att vara katt- och husvakt åt vännerna B&B, befinner jag mig för stunden på en plats som tydligt och gripande nynnar sångerna om det som var, alldeles nyss; ett annat land i en annan tid. I hemlighet bevarat i de spår och tecken det efterlämnat.
Jag går längs den gamla banvallen, lyssnar till fåglarna och till marken. Det är ganska kallt, ännu fruset. Hjärtat jublar.
Isen är sin egen poesi.
-
Solidaritet
Hur världen flyter genom oss, känn
All denna helhet vi delar, formas av, formar
Likt vattenpartiklar, förda av strömmarna, av
Virvlande överväldigande havsmassa
En dånande tyngd, ett brus, en väntande lätthet
–
Dök ner, drunknade, flöt sedan upp igen
Solen värmer så skönt och hör! – fågelsången
Det kommer ord tillbaka, det kommer kraft igen
Att resa mig, dig, oss
Att stå rakryggat upp
-
Två dikter
På lördag öppnar utställningen ”Havet som skiljer och förenar” på Hällefors bibliotek. Har skrivit två dikter till den. Här nedan är de.
Har också samlat in andras dikter om havet, vilka kommer att finnas med i utställningen jämte målningar och konstverk i olika material som skapats av konstnärer, skolelever och förskolebarn i Hällefors och Filipstad.
Utställningen kommer att pågå hela februari, ifall någon har vägarna förbi.
–
Flaskpost
Orden är vrakdelar
som stiger upp till ytan, flyter omkring
Losslitna, bruised & battered
svävar de nästan
ja, strävar i den oändliga vattenrymden
som blågröna farkoster
Låter sig inte fångas in
blir till vågskvalpets nynningar bara
under havsfåglars skuggor
Hur havet sjunger, hör
Vems rop och böner blev kvar i djupen?
Vems rop och böner blev till de dyningar som
nu slår upp mot stranden?
Våg, vågor, våga
Våga drömma, våga hopp, våga hoppa
Hoppas
Våga vågen
Våga vägen
Vägra ge upp
–
Havet
All denna mjukhet ska omsluta oss
All denna svalka, all denna fara
All denna livets urtid
ska vagga och vyssja och söva oss
Hur djupt kan det vara? Hur vidsträckt?
Kommer vår bräcklighet att nå fram?
Dessa farkoster vi kallar kroppar, våra,
kommer de att finna fast mark?
Djupet är en famn, ytan en livlina
som sträcker sig hela vägen
Mot horisonten
där drömmen om frihet vilar
i en sliten överlastad gummiflotte
-
Foto till inlägget ”En hälsning från Silvåsgatan”.
-
En hälsning från Silvåsgatan
Det hände mig något så märkligt nyss. En hälsning kom. Kanske från en plats bortom tid och rum, från nära eller långt borta, från en välvillig själ eller ande, en vän med ett vakande öga. Jag vet inte, men den kom, hälsningen.
Jag stod i kokvrån och packade upp nya porslinsfigurer till min lilla samling, fyra stycken (!) som jag fyndade på Gåvans loppis i Nora i snöstormen igår. (Om min porslinsfigurssamling kan jag eventuellt skriva en annan gång, just nu räcker det att den omnämns såhär närmast i förbigående.) I kassan, där min dotter och jag betalade för våra saker, stod en hjälpsam kvinna och packade ömtåliga föremål i gamla sönderplockade Nerikes Allehanda. Hon slog in porslinsfigurerna i tidningspappret.
När jag nyss vecklade ut dessa papper var ett av dem fyllt med dödsannonser. Jag var på väg att knöla ihop och lägga undan det när jag fick infallet att ögna igenom dödsannonserna. (Ser jag dödsannonser så gör jag emellanåt det, men dessa var så skrynkliga att min första impuls hade varit att strunta i det.) När jag vecklade ut den knöliga sidan föll min blick på ett välbekant namn.
Det var mina morföräldrars gamla granne Ingrid, som jag så många gånger träffade som barn, som dött i början av december, nästan 95 år gammal. Och det var som om hon sände mig en hälsning, hela vägen från min barndoms Silvåsgatan, från Visby till Hällefors via Fjugesta, där annonsen berättade att hon var född, och en loppis fem mil bort, som har öppet så få timmar i veckan att det är över ett år sedan jag senast besökte den.
Kanske visste hon att jag varje gång jag besöker Gotland går längs Silvåsgatan, som var så mycket lummigare, vackrare och mer välskött under min uppväxt än den är nu, sedan träd och trädgårdar fått ge plats åt överdimensionerade husbyggen. Kanske visste hon att jag varje gång jag går förbi hennes och hennes familjs gamla hus tänker på henne och undrar hur länge hon bodde kvar, vart hon tog vägen sen. Nu vet jag att hon blev kvar i Visby och att hon begravdes där för ett par veckor sedan.
Precis som jag så skrev Ingrid. När jag var i tidiga tonåren läste vi dikter tillsammans på ett boksläpp. Det var någon, minns inte hans namn, som samlat ihop till en poesiantologi, i vilken både Ingrid och jag medverkade. Det var nervöst att gå upp på scenen, men Ingrid var vänlig och stöttande.
Jag river loss annonsen varligt och sätter mig vid skrivbordet med den i handen. Tårarna börjar rinna nerför kinderna. Det är så stort, detta att få en hälsning från någon som nu befinner sig i en annan dimension – och på detta märkliga vis.
Bara i det storslagna och obegripliga mysterium vi kallar livet kan det hända. Och gör det.
Vila i frid och kraft, Ingrid, och tack.
tynne 